Bortom det mänskliga, finner vi hästen

stonDet lilla stoet blickade ut över hagarna i närheten, där hästarna stod i par och solade i vårsolen. Jag stod vid hennes sida, följde hennes sinnesstämning, lät hennes känsla transformeras till ord.
”Stallet”, sa hon, ”är för de flesta av er människor den enda platsen i era liv som inte styrs av den mänskliga energin.”
”Nja”, invände jag, ”vi styr ju tyvärr här också. Vi begränsar vilka ytor ni ska röra er på, när ni ska in i stallet, när ni ska ut ur stallet. Många människor utnyttjar hästen för sina egoistiska intressen, -”
”Det där är ovidkommande. Det jag menade går bortom vardagens rutiner. Bortom allt som är mänskligt påhittat. Det här är Hästarnas Hem. Ingen människa kan gå opåverkad härifrån. Jag vet att du känner det. Förstår du inte? Alla de som söker sig hit, det är just den här energin de vill bli påverkade av. Det spelar ingen roll vad de gör när de är här, de kan använda vilka anledningar de vill. de kan köpa fin utrustning, de kan ha häst för att tävla, de kan bearbeta rädslor, umgås och skratta i solen, stå och borsta hur länge som helst. Det är under ytan vi jobbar med er energi.”
Jag lät känslan hon förmedlade sjunka in. Den enda platsen som inte styrs av människor. Inte styrande i form av bestämmande, utan i form av grundstruktur. Energitonen. Det landade i mig, och i den stunden förstod jag. Allt.

Jag tänker ofta tillbaka på det lilla stoet och den fina vårdagen vi delade i hennes hage. Framförallt tänker jag på det hon förmedlade. Jag tänker på hur människan som art tror att vi är mallen, att vi skulle vara en krona för resten att leva upp till, men att vi när vi hamnar i den strukturen är allt annat än eftersträvansvärda. Det är i det högmodet vi har som mest att lära. När jag tänker på den ödmjukhet hästarna visar mänskligheten varje dag vill jag bara gråta. Av skam för de mänskliga egon som utnyttjar detta maximalt, och av tacksamhet för alla de magiska gåvor hästarna ändå öser över oss. Jag tänker att om gudomligheten skulle bli fysisk skulle det vara i form av en häst. Men jag tänker även att vi alla är gudomligheten i fysisk form. Varje dag väljer vi om vi vill gestalta det, eller om vi vill gestalta det mänskliga påhittet, det där högmodet som utnyttjar och som har en egen världsbild av hur allting är, en världsbild där människan är bäst och hästen bara är ett dumt djur.
Om vi varje dag går bortom det mänskliga, så finner vi hästen. På insidan av hästen, finner vi den sanna människan. 

Dela gärna det här inlägget:

Vad finns bortanför träningen?

bailonsunJag är helt tagen av veckans träningar, och veckan är bara halvvägs.
På en del lektioner fokuserar jag, eleven och hästen på en prestation av något slag. Vi vill lösgöra spända muskler hos ryttare och häst, aktivera bukstöd, jobba med en viss rörelse, övergångar, styrka, olika moment.
Så finns det andra lektioner som är på ett helt annat plan.
Vi tränar… bortom träningen.
Vi gör förvisso något, vi använder oss av övningar. Men vårt fokus ligger inte på övningen och inte på resultatet, inte alls på görandet faktiskt, utan helt och hållet på den emotionella processen. Sådant som legat dolt och förträngt men som behöver få komma upp till ytan. Gamla lager av spänningar, minnen, ett och annat trauma eller sorg, och prestationsångest, vilket gör det hela så enormt viktigt att ta tag i. Så länge vi tänker och agerar i ”tränings-bubblan” så ligger allt sånt där kvar nere i skuggan och kurar. Men det sover inte där nere, det ligger och gnager. Som termiter äter det sig igenom reglarna och den träning vi så fint byggt upp kommer en dag att krackelera och falla i tusen bitar om vi inte engagerar oss i saneringen.
Människor tänker gärna likadant i sitt eget liv. Man jobbar, man tränar sin idrott, man umgås på ytan. Allt är jättefint på ytan. Men hur mår du egentligen? Väldigt många vaknar en dag upp och inser att det bara inte går längre. Marken rämnar under fötterna. Termiterna har gnagt igenom stommen och hela den prydliga fasaden rasar. Den känslan, är tuffare än något annat, för det är så mycket som då ska tas tag i, bearbetas, sorteras, rensas, smältas, accepteras.
Om man istället letar upp sina egna skuggor, innan allt rasar, så känns det oftast övermäktigt i början. Det kan kännas som ett oövervinnerligt monster där inne. Men så lyser du på monstret med en ficklampa och ser plötsligt, att det bara var en liten mus. Ganska söt mus till och med. Många gånger är musmonstret en känsla från ett barn som inte förstått vad som händer, så vi håller den i handen en stund, släpper på känsloventilen så det får pysa ut och sen känns det bra. Alla behöver någon som lyssnar. Någon som tar sig tid att bara vara nära, som tillåter oss att känna utan att någonsin värdera eller döma, och som inte själv blir rädd när våra känslor väller ut. Du behöver det, och din vän hästen behöver det.

Ofta delar människa och häst som lever tillsammans liknande emotionella utvecklingsresor, liknande utmaningar och processer. Det kan vara själva anledningen till att du köpte just den hästen. Ni behöver inte ha gått igenom samma sak eller upplevt det tillsammans, men känslan kan vara lika. Detta gör att det är ypperligt att jobba med båda två samtidigt. Men även om vi bara fokuserar på hästen, så bearbetas du också. Och jobbar vi bara med dig, genom att prata och/eller lossa på fysiska spänningar, så påverkas hästen av det också.

Jag är så tacksam över att få vara en tränare som inte tänker träning. Istället får jag vara med i allt det magiska, när individen växer, finner sin självkänsla, slutar stressa runt med ytliga ting och distraktioner och istället landar i närvaron, landar i kroppen, landar i själen, omfamnar sig själv. När hästen gäspar och gäspar och gäspar, och människan blir tårögd, då är jag så tacksam över att ha fått vara med och bevittna denna storhet.

Dela gärna det här inlägget:

Samhället där ingen mår bra

stonJag har upptäckte ett intressant fenomen, som alltid har funnits men som blivit synligt på ett annat sätt i och med sociala medier: Den hårda attityden i ett samhälle där så många mår dåligt.
Det yttrar sig i olika former av näthat, radikalism, intolerans, brist på empati och acceptans. Överlag är det en hård attityd på nätet idag. Det är så lätt att dela vidare uthängningar av alla de slag och ännu lättare att lägga in negativa kommentarer på sådant man själv inte gillar. Lever vi verkligen i ett samhälle där människor börjat må så dåligt att de hellre ondgör sig över vad andra gör och inte gör, än att själva skapa ett lyckligt liv?

För om du själv är glad, nöjd och tillfreds med din tillvaro så finns det ingen anledning, inget behov, hos dig att skriva negativa saker. Om du däremot mår dåligt själv, känner en hopplöshet, ett utanförskap eller oro inför förändringar, så väcks lätt ett kontrollbehov och viljan att hela världen ska rätta in sig i ett system där du känner igen dig. Trygghet och kontroll, ”hängslen och livrem”. Du vill ha garderingar, enkla ritningar att följa, inga konstiga nya saker du inte hört om förut och du kan inte ens bre en macka om det inte finns vetenskaplig forskning på hur du ska göra och varför.

Jag tänker alltid i ett större perspektiv. Det handlar inte om trollen, om negativa kommentarer, om uthängningar av enskilda personer. Det är symptom vi ser, på ett samhälle som ligger så långt utanför sin balans att det börjat synas i varenda liten spricka. Det är rädda människor det handlar om, som inte vet hur de ska hantera sin frustration eller oro på annat sätt än att sprida det vidare. Jag tror inte ens att de känner en tillfällig tillfredsställelse i att försöka trycka till andra, jag tror att de flesta är omedvetna om sitt sätt att kommunicera. What goes around, comes around. Om jag själv mår dåligt, kommunicerar jag dåligt mående till andra. Om jag själva mår bra, kommunicerar jag välmående till andra. 

Det finns också ett grupptryck i det hela. Det är så lätt att falla in i den klagande mobben, få lätta på trycket genom att vara en bland flera röster. Det blir ju också en form av bekräftad tillhörighet, när fler tycker som en själv.
Men vet du, du behöver inte. Du kan ta ett andetag, vända ansiktet bort från skärmen upp mot solen. Reflektera över, att det där inlägget eller personen inte bär ansvar för din känsla. Din känsla är din. Vad som helst hade kunnat provocera den att poppa upp, men vad handlar den om egentligen?

Jag tänker ibland när jag ser saker jag inte gillar på fb, t.ex. den där händelsen som dykt upp i alla hästmänniskors flöden senaste veckan, att jag skulle kunna skriva några ord om den där nyheten, visa min ståndpunkt mot det där vi så gärna vill förkasta. Men varför då? Det finns absolut ingen mening med det vad jag kan se. Varför ska jag hjälpa till att bedriva häxjakt på en enskild människa, en folkgrupp, ett yrke, en metod, ett koncept?
Om jag nu har behov av att jaga andra bör jag rimligen tillämpa det genom att jaga grizzlybjörn med slangbella: jakt utan maktmissbruk.
Det enda vettiga du kan använda dina sociala medier till, är att sprida det du själv tror på, sprida det positiva, engagera dig För istället för Mot.

Angående trygghet och att finna karta och kompass i livet: glöm det.
Det finns inget ”såhär Är det”. Inte inom vetenskapen. Inte i någon religion. Inte i någon alternativ behandlingsform. Inte i någon utbildning.

Det finns upplevelser och teorier. Allting utvecklas. Det vetenskapen kunnat bevisa idag har inte kunnat bevisas tidigare århundraden, så på 1900-talet var det ingen vetenskaplig sanning. Det som bevisades under 1900-talet, var inte en vetenskaplig sanning under 1800-talet, osv. Så vad kommer att vara vetenskapliga sanningar om 100 år som inte är det idag? Vi utvecklas, hela tiden!
Därtill har vi samma sak åt andra hållet; ny forskning kan omkullkasta tidigare bevisning och framförallt tidigare teorier. Stor del av det vi kallar vetenskap är teorier. Vetenskapen skapar inte världen, den undersöker den! Tyvärr enligt en del begränsningar. Vi har inte instrument att kunna mäta precis allting, än mindre på sådant vis att det fungerar till vetenskaplig bevisning. Forskning kräver dessutom kapital, så om det forskas eller inte är en ekonomisk fråga. Det gör också att forskning kan köpas av t.ex. företag och genast har vi en snedfördelning som inte känns vidare opartisk och objektiv.
Det vetenskapen nu har funnit är en bit av kakan, men det finns så mycket kvar. (kvantfysik, någon?) Därför tycker jag synd om de som inte vågar känna efter själva. Det är lika sorgligt att inte våga ta några egna beslut, tro på individens upplevelse, som att naivt köpa allt med hull och hår. Är det sannolikt att en värktablett producerad av ett kapitalstarkt företag fungerar för mig utan biverkningar? Är det sannolikt att jag blir frisk om någon som aldrig träffat mig skickar healing på distans? Är det sannolikt att ett landlevande djur som hästen behöver alger från havet? Är det sannolikt att miljarder människor inbillar sig att det finns andlighet?
Ja inte vet jag. Är det ens viktigt om något är sannolikt? Hur bedömer jag över huvud taget om något är sannolikt eller inte? Det finns trots allt mycket som inte är sannolikt men som ändå finns. Som att något kan finnas på två ställen samtidigt om ingen ser på (kvantfysik).
Om det är sannolikt, eller vetenskapligt bevisat, eller allmän norm, eller för att en guru lär ut det, eller för att ett spöke kom och sa det; att hästen lyder om jag slår honom, är det skäl nog att slå honom?

Vad hände med det personliga ansvaret? Vad hände med tolerans och acceptans för andras erfarenheter? Vad hände med välmåendet, färgerna, att inte se allt i svart-vitt, givna kategorier och räta rader? Prova allt du är nyfiken på, som inte kan skada dig. Eller prova för all del det som kan skada dig, om du tycker att det tillför något i din upplevelse.

Hela livet är en upplevelse. Din upplevelse. Vad vill du uppleva? Vad vill du sprida? Vilken förändring kan du göra i dig själv idag, som kommer att spridas till andra imorgon?
Hjälp till att skapa ett samhälle i balans – sprid välmående och kärlek!

Dela gärna det här inlägget:

”Men dom är pleggade va?”

alvdansenÄlvdansen, folkfest i Järvsö
foto: Tobbe Molin

Stadsmiljö, scener med liveband, marknadsstånd, flaggor, megafoner, banderoller, barnvagnar, hundar, tält, karuseller, hoppborgar och folkträngsel. Slaka tyglar och lugna hästar utan bomull i öronen. Våra hästar klarade allt.

marknadPingsttävlingarna, Strömsholm

För 10-15 år sedan levde jag ett helt annat liv än vad jag gör idag. Jag red western, tävlade i flera grenar och låg i topp nationellt. En tillvaro jag inte ens är intresserad av längre. Jag har aldrig varit en tävlingsmänniska, har aldrig uppskattat tänket, ideologin runt det, att hävda sig, jämföras med andra som bättre eller sämre. Men jag halkade in där på ett bananskal och det råkade gå väldigt bra. Förmodligen för att jag hemmavid utöver mjukgörande dressyr mest red ut i skogen och gjorde en massa galna saker som jag och hästarna tyckte var kul.
Jag och min familj drev kursgården Tricorn Ranch och vi blev ofta bokade som happening och/eller uppvisningsnummer på olika evenemang. Det började med större hästtävlingar på te.x Strömsholm och travbanor, och spred sig sedan till musikfestivalerna. Bollnäsfestivalen, Storsjöyran… På Yran red jag och min far med i deras allra första Pridetåg.
Jag saknar inte tävlandet, jag saknar inte westernridningen. Men jag kan sakna den här formen av jippon. Att under ett par timmar utsätta sig själv och hästen för triljoner intryck som du aldrig kan möta annars.

Men hur får man egentligen en häst så pass säker att han klarar av sådana miljöer? På Strömsholm förutsatte de andra hästmänniskorna att våra hästar var pleggade, dvs fått kraftigt lugnande preparat. Så var det förstås inte, det var träning och relation som låg bakom. Faktiskt inte ens kopiösa mängder träning. Bara rätt träning.

yran15

dd7sonny
Vi har träffat. Så. Mycket. Folk.
Som har älskat hästarna, och som förstås fått oförglömlig kärlek tillbaka.


alvdansen6
foto: Tobbe Molin

När det kommer till miljöträning tränar många på ett sätt som, egentligen inte är fel, men som gör att du inte kommer vidare och faktiskt kan använda miljöträningen i praktiken. Man använder rekvisitan på ett sätt som vänjer hästen vid rekvisitan, så att hästen lär känna en presenning, en pilatesboll, ett paraply osv.
Men, du kan aldrig träna på alla scenarier du nånsin skulle kunna stöta på. Istället behöver du och hästen träna efter ett system, där du inte i första hand lär hästen att inte vara rädd för en presenning, en pilatesboll och ett paraply, utan där du istället använder sådan rekvisita för att träna er båda på hur ni ska agera i oförutsägbara miljöer och situationer.
När det systemet är lagt, och det blir mer och mer befäst genom att möta flera olika typer av rekvisita likadant, då kan hästen få börja bli astrygg med att bli inlindad i presenning. Inte innan, för då har du tagit bort ett verktyg och måste leta fram en ny provokation att träna med.

Utöver den träningen – och den måste absolut sitta innan du ens tänker tanken att ta med hästen till en musikfestival! – så innebär såna här specialmiljöer så många intryck från så många olika håll, att hästarna slutar bry sig. Som du kan se på hästarnas ansiktsuttryck på de här bilderna så kan de inte ta in allt som händer omkring dem. De går in i sig själva men är samtidigt fullt uppkopplade på ryttaren. Det är en tillitshöjande situation som inte går att få till på annat sätt, det går inte att kopiera den här miljön och iscensätta den hemma för att ”miljöträna lite”. Jag tänker att det måste ha varit ungefär såhär när hästar användes i krig. Det går att träna krigstekniker med hästen, men det går inte att träna krig. Du tränar krig, i kriget. Och genom rätt träning innan, och upplevelserna ni tillsammans får i en så speciell situation, knyter ni an till varandra i full tillit. Ni har bara varandra i kaoset.

alvdansen8Vad passar väl bättre som uppvisningstema mitt på den avstängda gatan än just
”Hur tränar vi hästarna till att bli så lugna?”
foto: Tobbe Molin

skastra11Karuseller är en sån där grej som liksom inte går att träna hemma.
Då måste systemet för hur hästarna hanterar nya saker
tillsammans med oss vara väl förankrat.

bollnas8

dd9En trappa som håller för häst utan att vara hal?
Bäst att passa på att träna, chanserna kommer inte särskilt ofta!

Relationen är, som alltid, A och O. Även hur hästen lever påverkar. Låt hästarna gå i flock, så mycket hagtid som möjligt. Aktivera hästen både fysiskt och psykiskt. En häst som ibland får bli trött i kroppen, ibland i huvudet, ibland bägge, är en nöjd häst. Det räcker inte med att alltid bara tänka fysisk träning, eller att bara träna mentala saker.
Hitta på en massa ”knas och klurigheter” tillsammans i träningen. Utmana er istället för att krympa möjligheterna till en skyddad verkstad.
En äldre trygg häst som redan har en god säkerhetsgrund är alltid guld värd när det kommer till att skola in de unga hästarna. Två nervösa hästar är inte kul att rida ut tillsammans på, men har du en cool och en grön är den gröna snart lika cool, förutsatt att träningen är upplagd för detta.

alvdansen3Skimmeln på bilden är bara 4 år! Han går numera som handikapphäst på Åland.
foto: Tobbe Molin

yran4Mitt i centrala Östersund har jag ridit. I regn.
yran5

Att åka med hästarna på så här stora evenemang kräver förstås en hel del. Du måste tänka på så oändligt mycket mer än dig själv och din häst. Bara en sån sak som att alla icke hästmänniskor är potentiella idioter. Inte att de är dumma mot hästarna, det hände aldrig (men det kan!) men det gällde att tänka åt dem i precis alla sammanhang. De gick fram till hästens bakdel och klappade där. De gick mitt framför hovarna. Nästan att de körde barnvagnen under magen på hästen också. Vi hade alltid med oss ”fotfolk”, människor som kände hästarna som stöd från marken och som kunde vara extra ögon för just allt oförutsett.
För att kunna tänka säkerhet på ett optimalt sätt, måste du känna din häst väl och kunna läsa av minsta antydan till oro. Det är också en del av miljöträningen, att veta vad just din häst faktiskt kan reagera på, för alla hästar har någon sådan akilleshäl.
Vi var extremt noga med att lokalisera ”flyktvägar”, dvs hur vi snabbt och smidigt skulle kunna förflytta en häst som började bli orolig, bort från folkmassorna och det som störde honom. Utifall att det skulle hända, vilket det inte gjorde. För det får bara inte hända att en hästs oro eskalerar, det blir extremt farligt i miljöer med så mycket människor.

Numera använder jag alltid hjälm. Då, från en tränings- och tävlingskultur där sgs alla hade hatt, så använde man hatt. Använd hjälm. Bara gör det. Alltid.

bollnasTidiga besökare i festivalens öltält, innan artistprogrammet drog igång,
undrade nog vad det var i ölen…

bollnas2

bollnas3Vem orkar bry sig om en hoppborg som står och gungar bara ett stenkast bort?
Vi har varit här länge nu. Kör hem oss så vi får sova!

Dela gärna det här inlägget:

Måste allting användas?

stamJag vaknade tidigt i morse. Ljuset var mjukt och disigt, nattfrosten dröjde sig kvar. Fåglarna kvittrade och det var en sån där urmysig vårstämning. Inga mänskliga ljud förutom mina fotsteg, där jag och hunden gick och njöt av den skövlade skogen. Ja, precis, vad hände där?
Mitt i idyllen möttes vi av all denna förödelse. Stora skogsmaskiner har under lång tid nu kört fram och tillbaka genom vår närmsta promenadskog, gjort kalhyggen för att det ska säljas tomter med ”fin utsikt” över Vänern. En nydragen väg tvärs igenom det lilla skogsområdet, kantat med stora högar sprängsten. Den skog som är kvar gallras kraftigt för att den i slutänden ska bli mer människovänlig, en park. Det är ett jättemisstag, för vid varje storm som varit ligger den yttersta raden träd fällda av blåsten. De har nämligen vuxit upp under förutsättningar där de varit skyddade av andra träd. Träd som förr stod mitt inne i skogen i hundra år står nu ytterst. De håller inte. Och när de faller, står nästa rad av träd lika plötsligt oskyddade. Människans okunskap håller inte.

Vad händer när rad efter rad med flera hundraårig kunskap och visdom försvinner? Hur återskapar vi det som redan förstörts?
Hela grejen med att göra naturen människovänlig äcklar mig. Det är en sak att hugga ner några träd för att ha ved. Det klarar alla skogar. Men denna massdöd, totalt i avsaknad av respekt eller kunskap för hur man påverkar miljön och alla organismer. Den här stadens skogshantering är inte unik på något sätt, och skogar är inte det enda som skövlas, även djur, människor, växter, hav, berg. Allt som går att skövla, förbruka, använda.
Hela samhället bygger på funktion och användning, men med en helt annan infallsvinkel än den naturliga. Alla som lever här fyller redan en funktion, för sin egen skull och kollektivt. Varför kan vi inte dämpa oss, sluta med allt respektlöst och ingå i den naturliga balansen? Vi har skapat ett system där allting ska användas för människans ego, och allt ska maxas. Vi kan äga, köpa, sälja, och tror att det innebär rätt att förgöra. Vad är väl några tusen liv värt i jämförelse med pengar? Vad är en planet värd, kommer det sluta med att någon kan köpa allt?
En häst som inte kan användas avlivas. Varför kan de inte få äga rätten till sin egen existens?
Jag använder inte mina hästar till någonting alls, vi skapar rörelse tillsammans. Jag vill inte heller bli använd, utnyttjad och utbränd i ett egosystem, ett ekorrhjul utan slut. Jag vill ingå i en ny samhällsform, som inte är så här kall, vinstdrivande och skövlande. Jag vet att vi är många som vill det. Ändå fogar vi oss i leden. Låter stormen ta de som står ytterst.

Dela gärna det här inlägget:

När ett sinne tas bort

lina3Sedan jag skrev det förra inlägget har jag legat sjuk. Andra influensaomgången på en månad. Och precis som förra gången så tappade jag rösten. Ur ett kommunikationsperspektiv är det väldigt spännande att plötsligt vara utan en så vanlig kommunikationsväg. Jag får nicka, skaka på huvudet, peka på halsen, skriva lappar.
Att i ett samhälle där vi tror att alla har en röst, nu vara utan röst, sätter vettiga perspektiv. Hur skulle jag ens kunna söka sjukvård, ringa och boka läkartid?

Nej jag ska inte skriva ett blogginlägg om stackars mig som inte kan prata på en vecka. Det var bara en av flera startpunkter som kom till mig och formade den här tanken, att talet har blivit så synonymt med kommunikation och intelligens.
Hur många är det som aldrig har en röst, men som ändå har något att förmedla? Både i avseende faktiskt röst, och att ha en röst som når ut. Att bli lyssnad på. Det är så lätt att gulla med hundar och bebisar, prata över deras huvuden, skämta på deras bekostnad. Som om de inte fångade upp kommunikationen från oss, bara för att vi inte bryr oss om att fånga upp kommunikationen från dem. Människor som kan prata ser sig som förmer än de som inte kan.
Det ligger något annat här också. En rädsla för det ordlösa.
Jag mins en fest på ett slott jag var på för många år sedan. Slottsfrun hade MS som brutit ner henne bit för bit och nu tagit hennes tal. Hon bar därför runt på ett datorliknande hjälpmedel som hon kunde skriva på och som visade texten på en display. Men även de skrivna orden var svåra för henne och det tog tid att koppla hjärna och hand. Jag la märke till att de andra gästerna inte visste hur de skulle förhålla sig. De, som förut hade varit hennes vänner, de skärmade sig, tog avstånd, skyndade vidare i minglet. Så möttes vi, hon och jag. Jag tog hennes hand och såg in i hennes ögon. Hon fick min fulla uppmärksamhet, förståelse, respekt och kärlek. Inget ömkande. Allt det de andra inte gav. Allt det som förvägrades henne. Allt våra ögon kan ge. Det som utbyttes mellan oss var viktigare än alla ord i världen. Det var en evighet men i det rådande rummet var det bara några sekunder. Men jag tror, att vi båda levde upp ett tag till på de sekunderna.

Det ordlösa är ett sinne i sig. Att ta bort det är också att ta bort ett uttrycksmedel. Tyvärr är det så, att det ignoreras hela tiden i det mänskliga samhället. Vår kommunikation har blivit stympad. I samtalen, i skogen, bland djuren, med barnen.
Det bästa är, att du och jag kan förändra. Både genom vår röst och genom att praktisera den ordlösa kommunikationen, kan vi förändra.

Dela gärna det här inlägget:

Det öppna samtalet

linaDet här inlägget är inte riktat till hästmänniskor utan till alla livsfilosofiska.

Det finns ett samtal som aldrig tar slut och som inte rör sig mellan ett begränsat antal individer i ett slutet sällskap. Det är ett konstant informationsflöde om en kollektiv längtan. Då och då kommer du att ta del av det, i form av en idé du får i skogen, en känsla i ett musikstycke, en dröm du får på natten, något du läser som sticker ut från resten av texten… Något kommer att beröra dig, på ett sätt som gör att det inte lämnar ditt medvetande utan istället växer där, utvecklas vidare tills du i ett annat sammanhang ger det vidare i någon form. I ett samtal, en rörelse, en text, ett penseldrag, en melodi.
Det är ett ständigt pågående samtal därute och därinne, där vi hela tiden tar emot och tillför information och tillsammans får berättelsen att växa. Tillsammans gestaltar vi denna längtan av förändring, idén om något existentiellt större, där ingentinget får vara fullt synligt och fullt osynligt på samma gång. Vi vet det vi inte kan sätta ord på och vi är lugna i att vi inte kan förstå det fullt ut, ändå uppleva det fullt ut. Kanske är det så enkelt som att det är kärlek vi kommunicerar.
Jag vet bara att vi än så länge är relativt få människor som aktivt deltar i det här samtalet. Jag antar att det är för att det här samtalet inte kan ägas eller kontrolleras, tvärtom, för att uppfatta det och medvetandegöra det behöver du gå utanför alla kontrollerande ramar. Det har inget namn. Jag kan inte säga exakt vad det består av, så antingen känner du igen det i din upplevelse eller så gör du det inte. Men det existerar som en gemensam nämnare i så många olika sammanhang. Det dyker upp som igenkännande när bergsklättrare, djurkommunikatörer, artister, konstnärer, kampsportare, trädgårdsmästare, kan prata om samma sak ur ett långt vidare perspektiv än det egna ämnet. Synen på fokus, samhörigheten med allt, sin egen kapacitet bortanför intellektet, känslan av total närvaro i det enkla nuet.
I det här samtalet behöver du gå upp i det kreativa flödet, låta dig påverkas av allt det som inte vill sorteras i ordning utan som längtar efter en sammansmältning som aldrig tar slut. Det är ett sökande som upplöses i ett finnande, som i sin tur startar ett sökande. Det är ett samtal om allt och inget, för det är samma sak.
Det bästa jag vet är att ta del av det här samtalet och inse sådant jag sedan inte kan sätta ord på, bara uppleva hjärta till hjärta, i essensen av det som är du och jag.

Det är en rikedom när jag finner människor som uppmärksammat det här, och det är förstås viktigt med nätverkande och synliggörande. Om det fattas människor i ditt samtal, skriv några rader till mig. linazacha@autentisk.nu

Dela gärna det här inlägget:

Öronen bakåt – den näst mest missförstådda signalen

tiger

Det första jag fick lära mig om hästens kroppsspråk, under min uppväxt som ridskolebarn, var att om hästen hade öronen bakåt var han sur. Det var väl typ det som lärdes ut om hästens kroppsspråk. Öronen framåt = glad häst, öronen bakåt = arg häst. Plus att hästen vred på öronen hit och dit för att lyssna förstås. Tänk vad enkelt allt var på den tiden.
I tonåren kom NH in i mitt liv och det pratades fortfarande mest om öron. Hästen skulle lyssna mot sin ledare. Dålig attityd dvs öronen bakåt eller uppmärksamma på något annat möttes med ökat tryck tills hästen gav upp och gav efter och slutade opponera sig. (så här tråkig var inte all NH jag kom i kontakt med, just nu lyfter jag bara fram en bit som är väldigt negativ).
När jag genomskådade ledarskapshysterin som bluff och började lita på min egen känsla öppnade sig en ny värld som ingen pratade om: den komplexa kommunikationen som hästarna sänder ut. Det pratades förvisso mycket om att hästarna ser rakt igenom oss och att vi aldrig kan ljuga för en häst, redan på ridskoletiden faktiskt. Men tvärtom, att man som människa kunde läsa av allt det finstämda hos hästen?

Hästen var inte sur för att han var ”ouppfostrad” eller för att utmana mig med någon sorts arga leken. Han hade öronen bakåt för att han var osäker på vad som skulle hända härnäst, eller för att han kände sig hotad av mina signaler, eller för att han blivit påmind om tidigare negativa erfarenheter, eller för att han hade en dålig dag, eller ont någonstans, eller för att det beteendet tidigare blivit mött med omedveten positiv förstärkning av människan. Eller, för all del, för att han var sur.
Eller, som jag tänkte ägna det här inlägget åt: för att han koncentrerade sig och/eller tog i fysiskt. Bildgoogla ”idrottare”, ”häcklöpning”, ”tyngdlyftning” och liknande, så kommer du få se bilder på människor som utövar något de älskar och brinner för – men de ser ut som att de är förbannade, galna eller livrädda! Det är vad ansträngning och koncentration gör med våra ansiktsuttryck, oavsett om man är människa eller häst.
Att tolka hästens kroppsspråk handlar inte om att stirra sig blind på varken detaljer eller kroppen i sin helhet. Vi måste alltid se till sammanhanget, personligheten och känslan hästen ger oss. Om vi tar bilden här ovan som exempel, så är inte Tiger på väg att anfalla mig. Hon utför en av sina favoritrörelser, som hon ofta bjuder på spontant i leken. Och hon har nästan alltid öronen bakåt när hon anstränger sig, oavsett om det är att stå på bakbenen eller piaffera, och oavsett om hon leker ensam, med mig eller med en annan häst. Hon är en grimashäst.
Om du vill bli bättre på att tolka hästarnas signaler, så träna på att känna in allt hästen sänder ut. Så som du, förmodligen omedvetet, gör när en människa kommer in i rummet du befinner dig. Du känner i regel om personen är stressad, arg, ledsen, energilåg, upprymd, balanserad, osv. Använd samma känsla när du är med hästen, tillsammans med kroppsspråket.

Angående inläggets rubrik, så kanske du funderar på vilken den mest missförstådda signalen är:
Att hästen vänder huvudet ifrån dig. Det tolkas ofta som nonchalans, vilket det kan vara – återigen: känslan! – men sannolikheten är i regel större att hästen just gett dig en lugnande signal för att avbryta något som hästen uppfattar kan eskalera till aggression från din sida, eller att hästen behöver mer utrymme eller en paus, eller att hästen vill uttrycka sin egen fredliga avsikt. Som när en hund sätter sig med ryggen mot dig.
Hur många hästar har inte fått utstå obehag och tillrättavisning för denna ”fredspipa”?

Dela gärna det här inlägget:

Ett par filmer

Här kommer ett par filmer med klipp från min hästvardag. 🙂 En del sekvenser är samma och en del är olika.

 

Dela gärna det här inlägget:

Vadå ”kommunicera autentiskt” – vad innebär det?

jeni7Att sätta sig in i olika filosofier och träningsläror är inte det lättaste i en tid då det bara ploppar upp fler alternativ. Det är en djungel numera där var och varannan tränare har sitt eget koncept. På ett sätt kanske det var lättare förr, när en tränares koncept och system inte hade något direkt namn utan bara var knutet till tränarens person. Gillar man ”Svea Svenssons” sätt att tänka kring hästar och träning så tränar man för henne. Enkelt.
Men, även om det alltid funnits tränare som stuckit ut från mängden med kreativa upplägg så har det ändå funnits en grundstruktur som varit densamma. Man har tränat dressyr med ett visst tänk, hoppning med ett visst tänk, osv. Så är det inte idag. Det finns numera inget givet ”så här tränar du en häst, det här sättet är det enda som fungerar”, för människan har forskat vidare, provat nya saker, studerat hästen med nya infallsvinklar och därtill har vi mängder med nya önskemål om vad vi vill ha hästen till.
När hästen förlorade sin givna roll som färdmedel, jordbruksmaskin och stridsvapen fick han istället en given roll som sportredskap. Men tiderna fortsätter att förändras och numera finns ingen given roll för hästen i ditt liv. Det står dig fritt att välja vad just din anledning till ditt hästinnehav ska bottna i. Du behöver inte ens rida eller köra hästen, hästen kan fylla så många fler syften både för din skull och för sin egen.
Med fler alternativ på inriktningar kommer förstås även fler sätt att tänka kring hästhantering och träning. Natural Horsemanship fungerade länge som någon sorts paraplynamn för de sätt som skilde sig från det traditionella tänket, det som inte har något namn men som utgör norm för ridinstruktörsutbildningar, ridskolor etc. Än idag lever villfarelsen kvar att allt som uppfattas som alternativt är baserat på NH. Men grundfilosofin i NH utgår från ett hierarkiskt tänkande, att människan ska vara ledare över hästen och hästen ska visa underkastelse, samt att man tränar med ett ökande obehag tills hästen ger efter och då får eftergift.
Vid sidan om NH växer olika former av belöningsbaserad frihetsdressyr, där man utgår från t.ex klickerträning och inte ser relationen med hästen ur ett hierarkiskt perspektiv. Förvirrande nog går även många NH-tränare ut med att de tränar frihetsdressyr, så det finns många olika sätt att träna frihetsdressyr på.

Min resa
Mitt hästliv har alltid baserats på relationen till hästen. Jag växte upp i en familj där vi alla hade varsin häst. Vi red ut i skogen tillsammans och upplevde naturen med hästarna. De var våra vänner. Det blev konstigt när dressyrtränarna förespråkade våld och tvång, så efter en tid gick jag från ”det där vanliga” till NH, för jag trodde det skulle fördjupa kontakten och öka min förståelse. Jag plöjde böcker, filmer och gick på kurser, och jag trodde på det som lärdes ut; att den här filosofin var naturlig, att det var såhär hästarna kommunicerade med varandra. Men med tiden insåg jag att det de amerikanska tränarna sa, och det jag upplevde i praktiken med hästarna, var två helt olika bilder. Så jag lämnade NHn och följde hästarna.

Många följer NH för det överensstämmer med det de upplever som sant och riktigt. Jag säger inte att deras upplevelse är fel. En upplevelse kan aldrig vara fel, den är ju subjektiv. Jag förklarar bara mina upplevelser, vad jag kommit fram till, vad som känts sant och riktigt för mig.
Vi är många som lämnat diverse läror vi inte tror på och upplever att vi följer hästarna, men vi har givetvis funnit olika saker, för vi är olika människor. Därav uppkomsten av alla olika träningsläror. En del har snarlika namn men skiljer sig ändå åt, en del har olika namn men hade egentligen kunnat vara samma om grundarna gått ihop.

Autentisk Hästkommunikation™
Under flera år hade jag inget specifikt namn på det jag kommit fram till.  Jag marknadsförde det som hästkommunikation eftersom ”alla andra” utgick från horsemanship, men när fler började anamma det för att marknadsföra NH och liknande inriktningar kände jag att jag behövde ett eget namn på det jag gjorde. Så för några år sedan satte jag ett namn på mitt koncept. Jag gick igenom mängder med namn, många av dem var redan upptagna, andra beskrev bara delar av det jag stod för.
Autentisk Hästkommunikation™, är vad det blev, för det uttrycker helheten.
Men även om det är ett bra namn, behöver det ändå förklaras.

  • Autentisk Hästkommunikation™ utgår från att hästflocken är det optimala samarbetet – inte en plattform för ständig inbördes konkurrens.
  • Hästar och människor söker tillitsbaserade relationer. Därför bör relationen alltid sättas före träningen. Relationen är basen, träningen är de aktiviteter vi gör tillsammans.
  • Hästar och människor är i grunden autentiska. Samhällets prägling har gjort att de flesta människor lämnat sin autentiska kärna, och genom våra konstlade beteenden tränar vi hästen till att göra detsamma, med resultatet att hästen beter sig obalanserat, har svårt att fungera med andra hästar, stänger av, endast svarar med inlärda beteenden, osv.
  • Hästen hjälper oss i vår personliga utveckling. Genom att öka vår känsla, sensibilitet, närvaro i nuet, kroppskännedom etc kommer vi närmare hästen i och med att vi agerar autentiskt. I det autentiska finns en grundton för allt levande, en kontaktyta hjärta till hjärta, känsla till känsla.
  • Hästen är en tänkande, kännande individ med egna intressen. Jag vill inte utnyttja hästen för mina egna egoistiska syften. I allt vi gör, är det Vi som är det centrala, inte Jag. Det finns ingen mening i att träna på något som bara jag vill, eller som bara hästen vill. Vad har vi för gemensamma intressen, ambitioner, önskningar om vad livet ska innehålla?
  • Om det autentiska är grunden, spelar det inte så stor roll vad vi utövar för aktivitet. I allt du vill göra tillsammans med hästen, finns det en fysisk balans att finna som ger hållbarhet och kvalitét, en autentisk kontakt att bygga på. Att vara autentisk handlar inte om att sitta i hagen och meditera hela dagen, utan att ta med sig det autentiska varandet in i allt görande.
  • I samarbetet blir 1+1 så oändligt mycket mer än 2. Om jag som människa ska styra och bestämma all träning, kommer hästen bara bli så bra som jag är. Om jag istället skapar träningen tillsammans med hästen, kommer vi båda två att växa genom varandras input och kreativitet. Tillsammans kan vi skapa sådant ingen av oss kunde från början!
 

Vad innebär det att kommunicera autentiskt?
Det finns många som grundar sin lära i samarbete, lekfullhet, belöning osv. Autentisk Hästkommunikation™ utmärker sig genom att inte enbart vara en träningslära, utan utgå från kommunikation och relation. Det innebär att jag i första hand inte vill träna hästen och lära honom saker på kommando. Det kommer i andra hand. I första hand vill jag ha en relation baserad på den autentiska kommunikationen; vem jag verkligen är och vem hästen verkligen är, när vi inte presterar. Vad är grunden i vår ”flock”? Vilka insikter kan jag bidra med som får hästen att växa? Vilka insikter bidrar hästen med som får mig att växa?
Jag jobbar med en kommunikation som inte enbart är kroppsspråk, utan omfamnar helheten. Vad jag tänker, vad jag känner, min sinnesstämning, min energi, min intuition, min intention. Hela jag måste få vara med, hela jag behöver vara medveten och närvarande. Först då kan jag nå hela hästen. Först då känner hästen igen sig i mig; när vi båda är autentiska.
Ju mer i kontakt med mig själv – hela mig – jag är, desto mer kan jag känna in från hästen. Vad hästen tänker, känner, hans sinnesstämning, energi, intuition, intention.
Men, det finns inte bara mitt sätt att göra det här på. Vi alla känner och upplever saker på olika sätt. Person A har lätt för att tänka i bilder och få in tankebilder från djur. Person B går på känsla och intuition, uppfattar energispår. Person C kommunicerar medialt via andliga guider. Person D pratar på och bara ”säger det som kommer” , information som inte är formad av tanken först utan som fångas upp och ges ut i ord direkt. Person E gör detsamma men genom skrift. Person F bara är i nuet och bara gör, utan att alls sätta ord på informationen eller känslan.
Och så vidare och så vidare… Det finns inte en metod du måste lära dig. Det som finns, är ett autentiskt Du där under ytan, som du kan återfå kontakten med och vidareutveckla. Bli den bästa versionen av dig själv!

Vad kan Autentisk Hästkommunikation™ tillföra i ditt hästliv?
Jag har elever som rider dressyr, western, hoppning, akademiskt, islandshäst, elever som inte har någon inriktning, elever som inte rider alls, elever som tävlar, elever som själva är instruktörer och tränare…
Det finns en autentisk grund att finna i allt, om vi alltid utgår från relationen och den fysiska hållbarheten.

feel trav hopp bart angelita6 linda11 wp vatten free lzt-

Om du bor i närheten, så prova gärna mig och mitt koncept på en lektion. Annars rekommenderar jag att gå med i Lina Zachas Onlineskola, eftersom du då får hela den filosofiska såväl som praktiska grunden i form av hemstudier, att sätta dig in i bit för bit och i lugn och ro känna in det väsentliga – Vad är autentiskt för Dig?
Klicka här för att läsa mer på hemsidan

 

Dela gärna det här inlägget:

Hej och välkommen!

linazacha.com är bloggen för dig som vill in under ytan, du som söker mer medvetenhet och kärlek i världen.
Jag skriver om hästar, livsfilosofiska ämnen och vidden av att kommunicera autentiskt.

Följ bloggen

Follow

Följ mig på Facebook

Följ mig på Instagram