Måste allting användas?

Måste allting användas?

stamJag vaknade tidigt i morse. Ljuset var mjukt och disigt, nattfrosten dröjde sig kvar. Fåglarna kvittrade och det var en sån där urmysig vårstämning. Inga mänskliga ljud förutom mina fotsteg, där jag och hunden gick och njöt av den skövlade skogen. Ja, precis, vad hände där?
Mitt i idyllen möttes vi av all denna förödelse. Stora skogsmaskiner har under lång tid nu kört fram och tillbaka genom vår närmsta promenadskog, gjort kalhyggen för att det ska säljas tomter med ”fin utsikt” över Vänern. En nydragen väg tvärs igenom det lilla skogsområdet, kantat med stora högar sprängsten. Den skog som är kvar gallras kraftigt för att den i slutänden ska bli mer människovänlig, en park. Det är ett jättemisstag, för vid varje storm som varit ligger den yttersta raden träd fällda av blåsten. De har nämligen vuxit upp under förutsättningar där de varit skyddade av andra träd. Träd som förr stod mitt inne i skogen i hundra år står nu ytterst. De håller inte. Och när de faller, står nästa rad av träd lika plötsligt oskyddade. Människans okunskap håller inte.

Vad händer när rad efter rad med flera hundraårig kunskap och visdom försvinner? Hur återskapar vi det som redan förstörts?
Hela grejen med att göra naturen människovänlig äcklar mig. Det är en sak att hugga ner några träd för att ha ved. Det klarar alla skogar. Men denna massdöd, totalt i avsaknad av respekt eller kunskap för hur man påverkar miljön och alla organismer. Den här stadens skogshantering är inte unik på något sätt, och skogar är inte det enda som skövlas, även djur, människor, växter, hav, berg. Allt som går att skövla, förbruka, använda.
Hela samhället bygger på funktion och användning, men med en helt annan infallsvinkel än den naturliga. Alla som lever här fyller redan en funktion, för sin egen skull och kollektivt. Varför kan vi inte dämpa oss, sluta med allt respektlöst och ingå i den naturliga balansen? Vi har skapat ett system där allting ska användas för människans ego, och allt ska maxas. Vi kan äga, köpa, sälja, och tror att det innebär rätt att förgöra. Vad är väl några tusen liv värt i jämförelse med pengar? Vad är en planet värd, kommer det sluta med att någon kan köpa allt?
En häst som inte kan användas avlivas. Varför kan de inte få äga rätten till sin egen existens?
Jag använder inte mina hästar till någonting alls, vi skapar rörelse tillsammans. Jag vill inte heller bli använd, utnyttjad och utbränd i ett egosystem, ett ekorrhjul utan slut. Jag vill ingå i en ny samhällsform, som inte är så här kall, vinstdrivande och skövlande. Jag vet att vi är många som vill det. Ändå fogar vi oss i leden. Låter stormen ta de som står ytterst.

Dela gärna det här inlägget:
1 kommentar
När ett sinne tas bort

När ett sinne tas bort

lina3Sedan jag skrev det förra inlägget har jag legat sjuk. Andra influensaomgången på en månad. Och precis som förra gången så tappade jag rösten. Ur ett kommunikationsperspektiv är det väldigt spännande att plötsligt vara utan en så vanlig kommunikationsväg. Jag får nicka, skaka på huvudet, peka på halsen, skriva lappar.
Att i ett samhälle där vi tror att alla har en röst, nu vara utan röst, sätter vettiga perspektiv. Hur skulle jag ens kunna söka sjukvård, ringa och boka läkartid?

Nej jag ska inte skriva ett blogginlägg om stackars mig som inte kan prata på en vecka. Det var bara en av flera startpunkter som kom till mig och formade den här tanken, att talet har blivit så synonymt med kommunikation och intelligens.
Hur många är det som aldrig har en röst, men som ändå har något att förmedla? Både i avseende faktiskt röst, och att ha en röst som når ut. Att bli lyssnad på. Det är så lätt att gulla med hundar och bebisar, prata över deras huvuden, skämta på deras bekostnad. Som om de inte fångade upp kommunikationen från oss, bara för att vi inte bryr oss om att fånga upp kommunikationen från dem. Människor som kan prata ser sig som förmer än de som inte kan.
Det ligger något annat här också. En rädsla för det ordlösa.
Jag mins en fest på ett slott jag var på för många år sedan. Slottsfrun hade MS som brutit ner henne bit för bit och nu tagit hennes tal. Hon bar därför runt på ett datorliknande hjälpmedel som hon kunde skriva på och som visade texten på en display. Men även de skrivna orden var svåra för henne och det tog tid att koppla hjärna och hand. Jag la märke till att de andra gästerna inte visste hur de skulle förhålla sig. De, som förut hade varit hennes vänner, de skärmade sig, tog avstånd, skyndade vidare i minglet. Så möttes vi, hon och jag. Jag tog hennes hand och såg in i hennes ögon. Hon fick min fulla uppmärksamhet, förståelse, respekt och kärlek. Inget ömkande. Allt det de andra inte gav. Allt det som förvägrades henne. Allt våra ögon kan ge. Det som utbyttes mellan oss var viktigare än alla ord i världen. Det var en evighet men i det rådande rummet var det bara några sekunder. Men jag tror, att vi båda levde upp ett tag till på de sekunderna.

Det ordlösa är ett sinne i sig. Att ta bort det är också att ta bort ett uttrycksmedel. Tyvärr är det så, att det ignoreras hela tiden i det mänskliga samhället. Vår kommunikation har blivit stympad. I samtalen, i skogen, bland djuren, med barnen.
Det bästa är, att du och jag kan förändra. Både genom vår röst och genom att praktisera den ordlösa kommunikationen, kan vi förändra.

Dela gärna det här inlägget:
0 Kommentarer
Det öppna samtalet

Det öppna samtalet

linaDet här inlägget är inte riktat till hästmänniskor utan till alla livsfilosofiska.

Det finns ett samtal som aldrig tar slut och som inte rör sig mellan ett begränsat antal individer i ett slutet sällskap. Det är ett konstant informationsflöde om en kollektiv längtan. Då och då kommer du att ta del av det, i form av en idé du får i skogen, en känsla i ett musikstycke, en dröm du får på natten, något du läser som sticker ut från resten av texten… Något kommer att beröra dig, på ett sätt som gör att det inte lämnar ditt medvetande utan istället växer där, utvecklas vidare tills du i ett annat sammanhang ger det vidare i någon form. I ett samtal, en rörelse, en text, ett penseldrag, en melodi.
Det är ett ständigt pågående samtal därute och därinne, där vi hela tiden tar emot och tillför information och tillsammans får berättelsen att växa. Tillsammans gestaltar vi denna längtan av förändring, idén om något existentiellt större, där ingentinget får vara fullt synligt och fullt osynligt på samma gång. Vi vet det vi inte kan sätta ord på och vi är lugna i att vi inte kan förstå det fullt ut, ändå uppleva det fullt ut. Kanske är det så enkelt som att det är kärlek vi kommunicerar.
Jag vet bara att vi än så länge är relativt få människor som aktivt deltar i det här samtalet. Jag antar att det är för att det här samtalet inte kan ägas eller kontrolleras, tvärtom, för att uppfatta det och medvetandegöra det behöver du gå utanför alla kontrollerande ramar. Det har inget namn. Jag kan inte säga exakt vad det består av, så antingen känner du igen det i din upplevelse eller så gör du det inte. Men det existerar som en gemensam nämnare i så många olika sammanhang. Det dyker upp som igenkännande när bergsklättrare, djurkommunikatörer, artister, konstnärer, kampsportare, trädgårdsmästare, kan prata om samma sak ur ett långt vidare perspektiv än det egna ämnet. Synen på fokus, samhörigheten med allt, sin egen kapacitet bortanför intellektet, känslan av total närvaro i det enkla nuet.
I det här samtalet behöver du gå upp i det kreativa flödet, låta dig påverkas av allt det som inte vill sorteras i ordning utan som längtar efter en sammansmältning som aldrig tar slut. Det är ett sökande som upplöses i ett finnande, som i sin tur startar ett sökande. Det är ett samtal om allt och inget, för det är samma sak.
Det bästa jag vet är att ta del av det här samtalet och inse sådant jag sedan inte kan sätta ord på, bara uppleva hjärta till hjärta, i essensen av det som är du och jag.

Det är en rikedom när jag finner människor som uppmärksammat det här, och det är förstås viktigt med nätverkande och synliggörande. Om det fattas människor i ditt samtal, skriv några rader till mig. linazacha@autentisk.nu

Dela gärna det här inlägget:
0 Kommentarer
Är du också en sån som inte har alla svar?

Är du också en sån som inte har alla svar?

lz3Idag funderar jag på trygghet och vad som får oss att känna oss säkra i en situation, ett system eller under en inlärning. Många gånger är det ovissheten som skrämmer människan och lösningen på det blir att vilja förinta ovissheten, att göra allting kontrollerat och med givna facit.
Men jag funderar på vad som händer i en människa när hon får lära sig att hantera sin häst efter en given karta, och vad som händer i hennes häst när hon gör det.
Vad händer i en individ när vi kan se exakt var vi är, var vi varit och var vi ska gå härnäst? Kan vi verkligen utvecklas på det sättet? Jag förstår att människor känner sig trygga i ett sådant system. Det är skönt att kunna ta rygg på någon annan, följa en karta och en färdig stig som någon annan gjort åt oss. Men är det utvecklande?
Jag kan se att man lär sig mycket om sig själv och andra genom att spela i en teaterpjäs och följa ett manus. Men hur skulle mina relationer se ut om det var det enda vi gjorde? Vad händer med min vän om jag, oavsett vad han säger, svarar med en inövad replik? Jag antar att han antingen kommer att undvika mig, eller konfrontera och ifrågasätta mig, eller anpassa sig och själv börja svara med lika konstlade svar.

I hästvärlden ser jag mängder med människor som tror att de kommunicerar när de egentligen bara repeterar ett manus, och jag ser hästar som slår dövörat till, blir frustrerade – eller anpassar sig och ger tomma konstlade inövade svar tillbaka. Det är tryggt för människan att ha ett givet system att följa, men det kan aldrig bli levande. Det blir träning, inte kommunikation.

Visst känner sig både hästar och människor trygga i rutiner. Men i kommunikationen byggs trygghet ihop med tillit, och tillit skapas genom förståelse och närvaro. Vi litar inte på den individ som vi upplever distanserad, stressad, splittrad, ofokuserad. Vi litar på den vi upplever som närvarande, den som ser oss och som kan förmedla sin trygghet genom att sprida den som en känsla, en atmosfär som färgar hela rummet.

Jag tror på den som då och då svarar ”Jag vet inte”, och det finns ett lugn i att inte behöva veta allt. Istället behöver vi värna om det tomrummet, låta det vara tomt någonstans utan att fylla igen alla utrymmen i hjärnan. I det tomrummet som säger ”Jag vet inte”, finns en nyfikenhet, en hunger och en frihet i att låta allting bara vara som det är, bortom vår kontroll. För om jag inte går in för att kontrollera och styra upp, utan släpper det fritt, så tillåter jag vad som helst att hända. Först när jag tillåter allting att vara lika möjligt, är det möjligt att det bästa händer – det där magiska som är så mirakulöst bra att jag aldrig ens kunnat föreställa mig det. Just därför kommer min vilja att kontrollera och styra alltid att stå i vägen för det som hjärtat egentligen önskar men som hjärnan inte kan tänka ut.

Det är detta som är intuition – att veta genom känsla istället för att tänka ut det. Att känna starkt för något men inte kunna – och inte behöva – förklara det. När vi börjar leva efter vårt hjärtas önskan och vår intuition splittras våra kontrollbehov, för vi ser att de inte längre tillför något i vår liv utan istället förminskar det. Det är ett liv som kräver att bli levt, på ett helt annat sätt än längs raka gator i fyrkantiga kvarter.

Dela gärna det här inlägget:
1 kommentar
Att kommunicera är att läka varandra

Att kommunicera är att läka varandra

titanMänniskor informerar och informerar, men de vet ingenting. De känner ingenting. De tror att de kommunicerar när de pratar och att de inte kommunicerar när de är tysta.
Gång på gång fördummas djur med ett ”Tänk om de kunde prata / Tänk om de kunde berätta vad som är fel / Djur kan inte prata så vi kan aldrig få reda på vad de känner, tycker etc.”
Det är ju dock inte sant. Det är människan som har vuxit upp och stängt av de kommunikationskanaler vi har med oss från början, de riktiga kommunikationskanalerna, de som inte behöver ord och som inte behöver läras.
Som ett träd förmedlade en gång:
”Mänskligheten hade så mycket mer tro förut. Ni trodde på det ni gjorde. Ni visste vad tron gjorde med världen. Ni lät allting komma och gå för ni var en medveten del av det flödet. Det var inte ni och allt det andra. Ni var en medveten del av helheten. Nu är det inte ens ni som står utanför och ser på, ni har tvingat allt annat att stå utanför och se på er.”

Att kommunicera autentiskt med hela vårt väsen, hela vårt jag, genom varande, känsla, energi, tanke och handling, är en kommunikation där vi till fullo delar med oss av oss själva och till fullo öppnar vårt hjärta för den andre.
Djur gör detta, små barn gör detta och vuxna människor gör detta, om vi tillåter oss att minnas.
Det är en kommunikation som direkt inverkar läkande, för när vi är i kontakt med vårt sanna jag / vårt inre / vår själ, så vill vi bara väl. Och, vi ser varandra bortom alla fasader och försvar. Vi blir sedda, på riktigt och på djupet.
Ingenting kan vi dölja och ingenting vill vi dölja.
Att kommunicera autentiskt är att förenas. Vi kan fortfarande ha olika åsikter, men vi känner ändå en djup samhörighet. Vi är länkade hjärta till hjärta, själ till själ, och i den länkningen vill vi finna det bästa för helheten, inte för det egna egot.

Dela gärna det här inlägget:
0 Kommentarer