Mitt år i bilder

Hälsodrinkar och datajobb

Hälsodrinkar och datajobb

Bilen är en hästtränares andra hem

Bilen är en hästtränares andra hem

Fri tillgång på hö kan nyttjas på olika sätt

Fri tillgång på hö kan nyttjas på olika sätt

Sova middag i höbalen, bli väckt av mjuka mular

Sova middag i höbalen, bli väckt av mjuka mular

Artiklar i Hippson…

Artiklar i Hippson…

…och Lucky Rider

…och Lucky Rider

Hästarna har fått djupvågsbehandlingar

Hästarna har fått djupvågsbehandlingar

Uteritt precis innan ovädret

Uteritt precis innan ovädret

Promenader i snöyra

Promenader i snöyra

Träningar i sol

Träningar i sol

Tiger trumfar på höjden

Tiger trumfar på höjden

Jeni tränar ligg

Jeni tränar ligg

Vila middag med Jeni i hagen

Vila middag med Jeni i hagen

Många samtal i höet

Många samtal i höet

Lugna stunder i solnedgången

Lugna stunder i solnedgången

Rapunzel?

Rapunzel?

I Portugal för affärsmöten och hålla träningar

I Portugal för affärsmöten och hålla träningar

Trädmeditation i Portugal

Trädmeditation i Portugal

Trädmeditation i Portugal

Trädmeditation i Portugal

Trötta och avslappnade elever

Trötta och avslappnade elever

Arbete med nya boken

Arbete med nya boken

7 övningar med dessa bommar

7 övningar med dessa bommar

Olika figurer från båda böckerna

Olika figurer från båda böckerna

Bomnörderi <3

Bomnörderi <3

Jeni fick tillbaka arbetsenergin

Jeni fick tillbaka arbetsenergin

Mys med hästarna

Mys med hästarna

Mycket bomarbete

Mycket bomarbete

Tiger började kunna samla sig igen

Tiger började kunna samla sig igen

Mycket jobb med Onlineskolan

Mycket jobb med Onlineskolan

Många lastträningar

Många lastträningar

Vi anstränger oss inte i onödan

Vi anstränger oss inte i onödan

Många turer längs fälten

Många turer längs fälten

Jeni har fått roliga leksaker

Jeni har fått roliga leksaker

I Oktober gick vi in i intensivt arbete med nya boken

I Oktober gick vi in i intensivt arbete med nya boken

Jag fick hjälp från oväntat håll 😉

Jag fick hjälp från oväntat håll 😉

Vår första bok översattes till engelska!

Vår första bok översattes till engelska!

De nya boken kom ut i December

De nya boken kom ut i December

Succé i julhandeln!

Succé i julhandeln!

Dela gärna det här inlägget:
0 Kommentarer
Om hästen blir lydig har jag misslyckats

Om hästen blir lydig har jag misslyckats

Frihetsdressyr har blivit det nya svarta och youtube svämmar över med filmer som visar flashiga trick och exceptionell lydnad. En del filmklipp är fantastiska och vackra, andra får mig att känna olust. Min facebookgrupp Frihetsdressyr & Trickträning har i skrivande stund över 4200 medlemmar och ökar varje dag. Det som förut bara kunde ses på cirkus och filminspelningar i Hollywood har nu blivit mainstream. På gott och ont. För en del utövare öppnas en ny värld med ett nytt sätt att se på hästen. Men för många öppnas en ny värld full av möjligheter att glänsa och imponera på andra, som i vilken annan inriktning som helst. En väldigt stor andel lockas in i frihetsdressyren för att kunna göra spektakulära trick, det kan vi inte sticka under stol med.
Det hela kokar ner till lydnadsträningens vara eller icke vara. Säg mig, försöker du få havet att lyda dig? Har du lydnadsträning med träd? Hästen är en urkraft! Du är en urkraft! Ingen av er ska förminskas till att viljelöst lyda någon annan. Att du slutar lyda innebär inte att du blir kriminell. Det innebär att du har utrymme att vara dig själv, utrymme att vara kreativ, utrymme att följa din egen rytm, utrymme att leva i balans, utrymme att uttrycka kärlek.
Jag längtar efter den dag då mänskligheten kan göra allting utan egobegär. Då man tränar dressyr, hoppning, westerngrenar, distans, trickträning etc, för att det är det roligaste hästen vet. Då man tränar utan någon som helst prestige. Skillnaden ligger alltså inte i vad du gör, utan hur du gör det. Med vilket syfte och för vems skull.
Skillnaden ligger i, om du tränar din häst för att han ska bli lydig eller om du tränar för att han ska bli glad och stolt. Skillnaden ligger i om du tränar hästen, eller om ni tränar tillsammans.

Kommunikationen mellan häst och människa behöver nå dithän, att vi kan inspirera varandra. Inte dressera. Oavsett om du tränar med utrustning (träns/rep/spö/etc) eller inte, handlar lydnadsträning om att göra hästen mentalt ofri. Hästen lyder dina kommandon, följer din vilja, gör som du säger. Om hästen inte gör det räknas han som olydig. Det är normen i hästträningen i de allra flesta inriktningar.
Jag, och många med mig, har ett helt annat förhållningssätt. Jag vill att hästen lyssnar på mig, men den dag jag bara ger direktiv och hästen bara gör som han blir tillsagd, den dagen har jag misslyckats med allt jag någonsin velat åstadkomma. Om jag istället ger hästen mental frihet, eller rättare sagt om jag aldrig tar den friheten ifrån honom. Hästen är mentalt fri från födseln. Om jag kan bevara den friheten, har jag en häst som kan utveckla sin egen personlighet, vilja, ambitioner, idéer och kreativitet till fullo.
Den mentala friheten handlar till skillnad mot vad många tror, inte om utrustning. Du kan se filmklipp där hästen är helt lös och människan varken håller i rep eller spö, men där hästen är mentalt ofri. Och du kan se filmklipp där hästen rids med sadel och träns men med full mental frihet.
Frihetsdressyr borde få ha innebörden Dressyr i Frihet. Inte dressyr som i att dressera fram konster, utan dressyr som i att träna bärighet hos både människa och häst. Fysisk, mental och emotionell självbärighet, där de två parterna även bär varandra. Och en väldig massa lek.

Dela gärna det här inlägget:
2 Kommentarer
Att bli ett med hästen är utgångsläget

Att bli ett med hästen är utgångsläget

kliÖverallt i stallarna, tidningar och social media ser jag en röd tråd i människans sätt att tänka. Jag ser det i ordval, som att människan har problem med hästens beteenden, eller att människan vill bli ledare över hästen, eller att hästen är tung i handen, osv. Jag ser det på valet av standardutrustning, där dubbla nosgrimmor är obligatoriskt oavsett om ekipaget ämnar tävla eller bara hobbyrider i skogen. Om hästen inte lyssnar på inverkan från bettet väljer många att sätta på en hjälptygel eller skarpare bett.
Hela tiden och i alla sammanhang kräver människan mer av hästen, utan att någon gång stanna upp och rannsaka sig själv eller orsak och verkan.
Jag drar alla saftigt över en kam nu. Det är dock inte den enskilda ryttaren jag vill komma åt, inte heller generaliserande av problem som i varje specifikt fall mycket väl kan behöva en viss form av lösning.
Jag adresserar kärnfrågan i normen. För trots alla ”nymodigheter” som ploppat upp, trots att allt fler börjar träna sina hästar lösa, rider bettlöst etc, så kvarstår normen att det är mycket lättare att se vilka problem jag har med hästen, än vilka problem hästen har med mig. Det är mycket lättare att byta utrustning än ridteknik. Det är mycket lättare att vara mer dominant och träna lydnad, än att träna sin egen lyhördhet.
Dels är det lättare för att vi slipper hela det där jobbet med ”personlig utveckling.” Vi behöver inte ändra oss, vi ändrar utrustningen och hästen istället.
Men framförallt är det lättare för att den gamla normen (som egentligen inte är så gammal) biter sig kvar. Kanske biter den sig kvar för att den moderna människan är fullt upptagen med att förverkliga sig själv på alla andra punkter än i sin egen kärna. Det är enklare att gå på yoga för att få en slank sexig kropp och tysta det dåliga samvetet över att inte ”bry sig om sig själv”, än att gå på yoga för att förankra kontakten med själen på riktigt – oavsett om det tar 20 år och du inte blir ett dugg sexigare och slankare under tiden.
Jag tror att alla som rider älskar hästar. Jag vill tro det i alla fall. Ändå är det fortfarande försvinnande få som låter den känslan ta plats på riktigt i livet med hästen. Hur kan man säga att man älskar sin häst, när det går ut på en ridning byggd på obehag, motstånd, dragkamp om tygeln, svordomar, bankande i sidorna, ”Nu skärper du dig!”, ändlöst harvande på samma volt i en timme? Är det gullisnuttandet och pussen hästen får på mulen innan du åker hem som är kärlek?
Det är inte onda människor som gör så här. Det är människor som älskar sin häst, älskar ridningen, har en längtan i sitt bröst att få bli ett med sin häst. Men de har aldrig fått en positiv väg dit. Sedan första steget in i sitt hästliv har de blivit skolade enligt normen. Normen, oavsett om det är dressyr, hoppning, någon westerngren, NH eller annan inriktning, ser i grunden ungefär likadan ut även om tillämpningen ter sig olika på ytan. Det kokar ändå ner till ett kämpande i vardagen, att man måste vinna över sin häst. Ju starkare motstånd hästen har, desto starkare måste du agera så att du vinner och hästen viker. Ger efter. Blir lydig, lägre i rang, ger upp, lyssnar på dig för att du har visat vem som bestämmer.
Oavsett om vi vill ta avstånd från detta eller försvara det och klä det i finare ord, så kvarstår det som norm. En norm vi alla färgas av. Var gång någon okänd person ser mig träna en häst vet jag, att de inte skulle notera om jag tog tag i tygeln eller knackade till med sporren. De kommer inte notera om jag har på en graman eller fundera på hur hårt nosgrimmorna sitter. Men ser någon mig ge godis under ett ridpass eller rida i bara stallgrimman, då sticker jag ut som en udda fågel. ”Det finns en i varje stall. Någon som gör konstiga saker med sin häst.”

Hur bryter vi normen?
Det krävs mod att frångå normen och börja se sig själv, hästen och hästlivet från nya perspektiv. Mod, för att du kommer att sticka ut från mängden. Mod, för att det är svårt att byta vanemönster. Mod, för att det handlar om personlig utveckling. Mod, för att det gör dig ansvarig. När du inte ”gör som alla andra” och när problemen inte förminskas till att bero på utrustning eller hästen, utan att Du behöver finna något nytt inom Dig, så gör det dig till ansvarig på ett helt nytt sätt. Det kan vara skrämmande, tungt och jobbigt i början, men när grovjobbet är gjort är det istället befriande och avkopplande. För om Du är ansvarig, så innebär det också att Du kan förändra. Du är inte ett offer under omständigheter.
Om Du har en längtan efter ett harmoniskt hästliv där du är ett med hästen, så kan Du skapa det. Här och nu, med den häst du har, med varje häst du möter.
Alla som integrerar Autentisk Hästkommunikation i sitt hästliv har en längtan att bli ett med hästen, och de uppfyller den önskningen varje dag. Varje dag börjar vi med att bli ett med hästen. Det är utgångsläget, för att sedan kunna påbörja dagens träning och fortsätta vara ett med hästen. Det är du och jag som behöver ta ansvar för att bli ett med hästen. Att gå in i hans energi, rytm, känsla. Det är inte hästen som ska fostras till detta och bli lydig. Vi tränar inte hästen till att följa oss i alla lägen. Först behöver vi träna på att följa hästen. Innan vi kan göra det, behöver vi bli ett med oss själva. När vi kan släppa vardagsstressen, surret i huvudet och tankar om hur vi ser ut på ytan, kan vi istället lägga fokus på att vara medvetna här och nu, släppa ner axlarna, andas fritt, odla en positiv känsla i magen.
När vi är i balans är det lätt att bli ett med hästen. Du kommer att märka att de av hästens beteenden du upplevde som problematiska, i själva verket var hästens försvar på din obalans.
Hästarna vill vara ett med oss. Det tillhör deras flockkommunikation att synkronisera. Om du är i obalans, innebär det att hästen synkroniserar med den obalansen, eller motsätter sig att bli ett med dig.

När du drar i tygeln, ligger det inte i hästens natur att ge efter och vara följsam, utan att synkronisera med spänningen i dina axlar. När vi går in för att knäcka hästens motstånd, bryter vi ner hästen. Vi tränar honom till att brutalt gå emot sin natur, att bli något han inte är.
Kanske är detta normen, för att det är så människan gör mot sig själv? Var dag vi lever i obalans med oss själva, var dag vi frångår vår inre rytm och anpassar oss till mer stress och mer yta, bryter vi ner oss själva. Det hänger ihop allting. Att bli ett med hästen är inte ett roligt partytrick. Det är inte bara en revolt mot ridsport-normen. Det är något av en samhällsrevolt.

Dela gärna det här inlägget:
0 Kommentarer
Hästen tar över

Hästen tar över

jenihageLedare. Den som går först. Vägvisaren. Visionären. Inspiratören. I hästflocken finns det många sådana individer. Ibland påbörjar individ A en rörelse som de andra följer. Ibland är det individ B som börjar gå och de andra hakar på. Ibland är det C, D, E, F…
Människans världsbild kretsar kring ett annat system, där allting måste vara byggt kring konkurrens, makt, kontroll. Man ser en hackordning där alla klättrar på varandra för ingen vill vara i botten. Ingen vill bli utkonkurrerad. Ingen vill bli lottlös. Ingen vill bli hackad på.
Kring detta har man byggt mänskliga samhällen såväl som hästträning. Vi uppfostrar tydligen våra barn till att bli mobbare, eller råkar det bara bli så som någon slags naturlig gruppdynamik som ingen kan påverka?
Konkurrens om otillräckliga resurser leder till maktkamper där starkast vinner. Är det verkligen den grund du vill bygga relationen till hästen på, när du säger att du måste vara ledare över hästen? Inte ledare i fråga om att påbörja en rörelse som den andre kan följa, utan ledare i betydelsen att du måste bestämma allt, annars kommer hästen göra det.
Vad är det som är farligt med en häst? Vad är det vi tror att vi måste bemästra och kontrollera? ”Hästen är stor och stark och kan göra oss illa.” blir ofta svaret när jag frågar.
Det är sant i teorin, men det gäller ju många män i förhållande till många kvinnor också. Jag känner inget behov att ”bestämma och kontrollera män annars tar de över”, jag väljer annat umgänge i så fall. Ett umgänge som jag kan vara avslappnad med, som inte försöker manipulera ut mig så snart jag lägger ner garden.
Den här misstänksamheten mot hästen som något sorts maktgalet monster som hela tiden går runt och längtar efter att förgöra oss, den har inte sin grund i hästen. Det är något människan valt att projicera på hästen. Vad är vi så rädda över?
Hästen i sig är förvisso stor och stark, men viljan att använda detta mot oss saknas. Ofta säger människor ”Om hästen visste sin styrka skulle vi inte ha en chans”. Till er säger jag: Hästen vet sin styrka! Hästen vet att hans kropp är stor, stark och snabb. Men hästen ser inget syfte med att bestämma över dig. Han finner inget ni behöver konkurrera om. Men om du vill ha hans plats och din önskan är stark, så flyttar han sig och ger sin plats till dig. Om dina ben inte orkar springa lika snabbt som hans, så bär han dig. Om du är missnöjd för att träningen gick skit, så tar han på sig det. Om du vill att han slutar använda sin kropp i sin fulla potential för att det skrämmer dig, så gör han det. Om du vill bestämma över honom, så lyder han.
Om du söker inspiration och visdom, ger han dig det. Om du söker en vägvisare, så går han före. Om du vill lära dig att bygga relationer med eget ansvar, tillit, samarbete och lyhördhet, så berättar han allt.

Hästen tar över hela tiden. Han tar över dina känslor. Han bär hela dig.
I en hållbar, närande relation konkurrerar vi inte med varandra. Vi bär. Vi ger. Vi samarbetar.

Dela gärna det här inlägget:
3 Kommentarer
Lilla Lisa i skogen

Lilla Lisa i skogen

skogHon används så ofta som en stereotyp för den okunniga och naiva. Lilla Lisa i skogen. Hon är den som blir lurad att lyssna på kvacksalvare, hon som går på vad som helst utan att själv kunna vara myndig nog att ta beslut om huruvida informationen hon får känns rätt eller ej.
Hon är den som gör allting tvärtemot vad man ”ska”. Hon har ett par barfota hobbyhästar på lösdrift, har en bomlös sadel, bettlöst träns och till råga på allt springer hon mest runt och leker med hästarna. ”Klickerträning och sån skit.”, fnyser de som tror sig veta bättre. ”Kan ingen lära Lilla Lisa hur man tränar en häst på riktigt?”
En annan variant av Lilla Lisa i skogen är att hon bara härmar alla yrkesfolk rakt av. Om den kända hoppryttaren använder gramantygel så gör Lilla Lisa också det. Lilla Lisa förstår inte att man inte ska avsluta ridpasset utan avskrittning, Lilla Lisa kan inte bedöma vad hennes häst är redo för och inte.
Lilla Lisa är alltid okunnig och aldrig förmögen att kunna tänka själv.
De vanliga, korrekta, kunniga hästmänniskorna ser i ena stunden ner på Lilla Lisa och menar att människor som hon borde få psykisk hjälp och djurförbud. I nästa stund vill man rädda henne. Mest från sig själv kanske, men även från precis alla som man själv inte håller med om. Man går ut hårt på nätet och hävdar att den och den informationen är skadlig eftersom Lilla Lisa i skogen kan anamma idén och få för sig att försöka själv.

Lilla Lisa i skogen finns förstås inte, men vad händer när man pratar om henne som om hon inte bara finns, utan också i ett sådant antal att allting måste anpassas efter hennes infantilitet? Kryllar det verkligen av människor där ute som är oförmögna till att ta egna beslut, och i så fall, hur blir världen bättre genom att omyndigförklara andra människor?
Visst finns det människor som gör saker de inte borde. Problemet är att det inte ett dugg handlar om Lilla Lisa i skogen, utan minst lika ofta om Populära Peter på tävlingsbanan. Det är ett större problem när Populära Peter på tävlingsbanan anammar en trend utan att tänka själv och utan att sätta sin hästs välbefinnande i första rummet, än när Lilla Lisa i skogen gör det.
Okunskap, felprioriteringar och misstag finns i alla led och kommer alltid att göra det. Vi hjälper ingen genom att idiotförklara dem. Vi kan bara hjälpa andra genom att själva föregå med gott exempel och sprida det vi känner är bra och hållbart. Om vi är ödmjuka nog att inse att vi inte heller är perfekta, att vi också gör saker vi kommer att omvärdera senare, så kommer vi inte förakta andra för deras val och handlingar.
Det Lilla Lisa anammar idag, kan vara vad vi alla – även Populära Peter- drömmer om imorgon.

Dela gärna det här inlägget:
0 Kommentarer
Ryttarens hand

Ryttarens hand

bettI ett nypublicerat hästmagasin fann jag bilder på hästar ridna på tränsbett, där ryttaren använde tygeln på ett sådant sätt att bettringen befann sig i någon av de positioner som jag återgett i färg i bilden här. Det är tyvärr ingen ovanlighet, jag ser det överallt. Men hur är det ens fysiskt möjligt? Varför blir det inte ramaskri? Helt enkelt för att om något syns hela tiden, blir det normaliserat. Av ryttare, tränare, journalister…
Den vita ringen utgör det ungefärliga utgångsläget ett bett bör ligga i, vilket förstås varierar något beroende på individens anatomi. Men jag lovar att ingen häst har ett bekvämt bettläge i området kring ganaschen! Detta var hästar som reds med nosgrimmor både över och under bettet, av professionella ryttare. Tävlingsryttare. Tränare.
Hur kan vi då förvänta oss att amatörer ska kunna rida bättre? Vi behöver alla hjälpas åt att sprida användningen av bettlösa alternativ, men det är inte det enda som behövs. En ryttarhand som flyttar bettringen dessa distanser kommer inte att vara bättre på ett sidepull, en repgrimma eller en kapson.
Diskussionen bör inte endast kretsa kring vilken utrustning vi använder, utan hur vi använder den. Vi behöver en genomgående reform i alla ridinriktningar, där ryttarens hand omskolas. Bort med bakåtverkande händer och förkortning av hästhalsar.
Kunskapen om hur du rider hästen fram till din hand behöver spridas, spridas, spridas. Vad står din hand för? Vad gör din hand förutom att hålla i en tygel? Vad händer i din kropp när handen håller i en tygel? Hur påverkas hästen av din hands placering även utan tygel? Kan du känna din hand framme vid hästens huvud när du rider, eller känner du hästens huvud bak i din hand? Känner du hästens bakben i din hand, och i vilken riktning, med vilken hållning, balans eller brist på balans, din hand får dem att röra sig?

Dela gärna det här inlägget:
0 Kommentarer