Hästen tar över

Hästen tar över

jenihageLedare. Den som går först. Vägvisaren. Visionären. Inspiratören. I hästflocken finns det många sådana individer. Ibland påbörjar individ A en rörelse som de andra följer. Ibland är det individ B som börjar gå och de andra hakar på. Ibland är det C, D, E, F…
Människans världsbild kretsar kring ett annat system, där allting måste vara byggt kring konkurrens, makt, kontroll. Man ser en hackordning där alla klättrar på varandra för ingen vill vara i botten. Ingen vill bli utkonkurrerad. Ingen vill bli lottlös. Ingen vill bli hackad på.
Kring detta har man byggt mänskliga samhällen såväl som hästträning. Vi uppfostrar tydligen våra barn till att bli mobbare, eller råkar det bara bli så som någon slags naturlig gruppdynamik som ingen kan påverka?
Konkurrens om otillräckliga resurser leder till maktkamper där starkast vinner. Är det verkligen den grund du vill bygga relationen till hästen på, när du säger att du måste vara ledare över hästen? Inte ledare i fråga om att påbörja en rörelse som den andre kan följa, utan ledare i betydelsen att du måste bestämma allt, annars kommer hästen göra det.
Vad är det som är farligt med en häst? Vad är det vi tror att vi måste bemästra och kontrollera? ”Hästen är stor och stark och kan göra oss illa.” blir ofta svaret när jag frågar.
Det är sant i teorin, men det gäller ju många män i förhållande till många kvinnor också. Jag känner inget behov att ”bestämma och kontrollera män annars tar de över”, jag väljer annat umgänge i så fall. Ett umgänge som jag kan vara avslappnad med, som inte försöker manipulera ut mig så snart jag lägger ner garden.
Den här misstänksamheten mot hästen som något sorts maktgalet monster som hela tiden går runt och längtar efter att förgöra oss, den har inte sin grund i hästen. Det är något människan valt att projicera på hästen. Vad är vi så rädda över?
Hästen i sig är förvisso stor och stark, men viljan att använda detta mot oss saknas. Ofta säger människor ”Om hästen visste sin styrka skulle vi inte ha en chans”. Till er säger jag: Hästen vet sin styrka! Hästen vet att hans kropp är stor, stark och snabb. Men hästen ser inget syfte med att bestämma över dig. Han finner inget ni behöver konkurrera om. Men om du vill ha hans plats och din önskan är stark, så flyttar han sig och ger sin plats till dig. Om dina ben inte orkar springa lika snabbt som hans, så bär han dig. Om du är missnöjd för att träningen gick skit, så tar han på sig det. Om du vill att han slutar använda sin kropp i sin fulla potential för att det skrämmer dig, så gör han det. Om du vill bestämma över honom, så lyder han.
Om du söker inspiration och visdom, ger han dig det. Om du söker en vägvisare, så går han före. Om du vill lära dig att bygga relationer med eget ansvar, tillit, samarbete och lyhördhet, så berättar han allt.

Hästen tar över hela tiden. Han tar över dina känslor. Han bär hela dig.
I en hållbar, närande relation konkurrerar vi inte med varandra. Vi bär. Vi ger. Vi samarbetar.

Dela gärna det här inlägget:
3 Kommentarer
Våga vara modig

Våga vara modig

WIN_20160611_15_25_40_Pro (2)Är jag färdiglärd nu? – Nej
Känner jag mig ens redo att börja? – Nej
Kommer jag nånsin nå den punkten? – Nej

Det är såhär det är, för alla. Det är aldrig rätt läge för någonting. För när du är framme vid den där dagen, då du känner dig redo och tillräckligt kunnig och allting känns tryggt och bombsäkert – då kommer du inte längre ha samma mål. Det som utmanar dig idag, det som väcker ditt driv, din nyfikenhet, det som får dig att brinna och att vilja ta språnget – det kommer inte utmana dig ett dugg den dag du känner dig redo. Då kommer du ha siktet på ett nytt mål, som du inte känner dig redo för men som du dras till.
Därför är det så viktigt att ta tag i dina drömmar. Gå dit hjärtat pekar. Våga ta stora andetag. Våga brinn. Våga göra. Våga våga, och våga var modig.
För många år sedan läste jag någonstans att människans stora rädsla inte är att inte vara tillräckligt bra, utan för hur bra hon kan vara. Vi är rädda för vår egen storhet. Vi är rädda för vår fulla potential.
Kanske är det därför vi så gärna äter skräp, nöjer oss med en lagom dålig tillvaro, bortförklarar våra drömmar som nonsens. Vi vill hålla oss själva tillbaka. Vi vill leva begränsat. Det är tryggare att intala sig själv vad som inte går, än att förstå hur mycket som faktiskt går.
”Alla måste ju ha en last.” sa hon och tog ett bloss på sin cigarett, eller stoppade en gelégodis i munnen.
Jag undrar: Måste vi det? Vad skulle hända om alla – du och jag och alla andra – skulle släppa all barlast? Om ditt hjärta fick bestämma, hur skulle ditt liv se ut då?
Börja nu inte svara med ett intellektualiserat och sarkastiskt ”Jag skulle vinna på lotto, det skulle lösa alla mina problem.” eller något annat som du känner inte ligger inom räckhåll för dig just nu. Det är så du dödar ditt hjärta, genom att hela tiden vifta bort din passion som ouppnåelig. Börja med att göra det hjärtat önskar precis just nu, istället för något du ”borde”. När du frågar din kropp vad den vill äta, gå inte på att den vill ha socker och kemikalier. Fråga inte vad munnen är van vid och vad hjärnan har lärt sig anses som godis. Fråga vad kroppen skulle må bra av. På riktigt.
Vad vill du med ditt liv? På riktigt!

Dela gärna det här inlägget:
0 Kommentarer
Lilla Lisa i skogen

Lilla Lisa i skogen

skogHon används så ofta som en stereotyp för den okunniga och naiva. Lilla Lisa i skogen. Hon är den som blir lurad att lyssna på kvacksalvare, hon som går på vad som helst utan att själv kunna vara myndig nog att ta beslut om huruvida informationen hon får känns rätt eller ej.
Hon är den som gör allting tvärtemot vad man ”ska”. Hon har ett par barfota hobbyhästar på lösdrift, har en bomlös sadel, bettlöst träns och till råga på allt springer hon mest runt och leker med hästarna. ”Klickerträning och sån skit.”, fnyser de som tror sig veta bättre. ”Kan ingen lära Lilla Lisa hur man tränar en häst på riktigt?”
En annan variant av Lilla Lisa i skogen är att hon bara härmar alla yrkesfolk rakt av. Om den kända hoppryttaren använder gramantygel så gör Lilla Lisa också det. Lilla Lisa förstår inte att man inte ska avsluta ridpasset utan avskrittning, Lilla Lisa kan inte bedöma vad hennes häst är redo för och inte.
Lilla Lisa är alltid okunnig och aldrig förmögen att kunna tänka själv.
De vanliga, korrekta, kunniga hästmänniskorna ser i ena stunden ner på Lilla Lisa och menar att människor som hon borde få psykisk hjälp och djurförbud. I nästa stund vill man rädda henne. Mest från sig själv kanske, men även från precis alla som man själv inte håller med om. Man går ut hårt på nätet och hävdar att den och den informationen är skadlig eftersom Lilla Lisa i skogen kan anamma idén och få för sig att försöka själv.

Lilla Lisa i skogen finns förstås inte, men vad händer när man pratar om henne som om hon inte bara finns, utan också i ett sådant antal att allting måste anpassas efter hennes infantilitet? Kryllar det verkligen av människor där ute som är oförmögna till att ta egna beslut, och i så fall, hur blir världen bättre genom att omyndigförklara andra människor?
Visst finns det människor som gör saker de inte borde. Problemet är att det inte ett dugg handlar om Lilla Lisa i skogen, utan minst lika ofta om Populära Peter på tävlingsbanan. Det är ett större problem när Populära Peter på tävlingsbanan anammar en trend utan att tänka själv och utan att sätta sin hästs välbefinnande i första rummet, än när Lilla Lisa i skogen gör det.
Okunskap, felprioriteringar och misstag finns i alla led och kommer alltid att göra det. Vi hjälper ingen genom att idiotförklara dem. Vi kan bara hjälpa andra genom att själva föregå med gott exempel och sprida det vi känner är bra och hållbart. Om vi är ödmjuka nog att inse att vi inte heller är perfekta, att vi också gör saker vi kommer att omvärdera senare, så kommer vi inte förakta andra för deras val och handlingar.
Det Lilla Lisa anammar idag, kan vara vad vi alla – även Populära Peter- drömmer om imorgon.

Dela gärna det här inlägget:
0 Kommentarer
Ryttarens hand

Ryttarens hand

bettI ett nypublicerat hästmagasin fann jag bilder på hästar ridna på tränsbett, där ryttaren använde tygeln på ett sådant sätt att bettringen befann sig i någon av de positioner som jag återgett i färg i bilden här. Det är tyvärr ingen ovanlighet, jag ser det överallt. Men hur är det ens fysiskt möjligt? Varför blir det inte ramaskri? Helt enkelt för att om något syns hela tiden, blir det normaliserat. Av ryttare, tränare, journalister…
Den vita ringen utgör det ungefärliga utgångsläget ett bett bör ligga i, vilket förstås varierar något beroende på individens anatomi. Men jag lovar att ingen häst har ett bekvämt bettläge i området kring ganaschen! Detta var hästar som reds med nosgrimmor både över och under bettet, av professionella ryttare. Tävlingsryttare. Tränare.
Hur kan vi då förvänta oss att amatörer ska kunna rida bättre? Vi behöver alla hjälpas åt att sprida användningen av bettlösa alternativ, men det är inte det enda som behövs. En ryttarhand som flyttar bettringen dessa distanser kommer inte att vara bättre på ett sidepull, en repgrimma eller en kapson.
Diskussionen bör inte endast kretsa kring vilken utrustning vi använder, utan hur vi använder den. Vi behöver en genomgående reform i alla ridinriktningar, där ryttarens hand omskolas. Bort med bakåtverkande händer och förkortning av hästhalsar.
Kunskapen om hur du rider hästen fram till din hand behöver spridas, spridas, spridas. Vad står din hand för? Vad gör din hand förutom att hålla i en tygel? Vad händer i din kropp när handen håller i en tygel? Hur påverkas hästen av din hands placering även utan tygel? Kan du känna din hand framme vid hästens huvud när du rider, eller känner du hästens huvud bak i din hand? Känner du hästens bakben i din hand, och i vilken riktning, med vilken hållning, balans eller brist på balans, din hand får dem att röra sig?

Dela gärna det här inlägget:
0 Kommentarer
Så använder du Pokémon Go i hästträningen

Så använder du Pokémon Go i hästträningen

poke1Det var länge sedan något tog världen med storm på så kort tid som nu Pokémon Go har gjort. 2 veckor efter release har mobilspelet över 30 miljoner användare.
Hur påverkar spelet dig? Genom att medvetandegöra dina egna mentala reaktioner, kan du använda erfarenheterna i ditt övriga liv såväl som i träningen med din häst.

Jag laddade hem appen med två frågor i åtanke: Vad handlar det här om som alla pratar om numera? och Vad är det som motiverar 30 miljoner människor till detta?
Min första motivation att ansluta mig till skaran pokémon-spelare var alltså nyfikenhet och någon form av grupptryck genom deltagarnas entusiasm. Jag ville hänga med i skämten på sociala medier och jag ville förstå vad det var som var så entusiasmerande. Människor samlas i tusentals för att dela den här upplevelsen i grupp. Så till och med jag, som aldrig spelar någonting annars, blev nyfiken.

Nyfikenhet. Glädje. Motivation. Så centrala begrepp i hästträningen. Hästar och människor motiveras ibland av precis samma saker, ibland av helt olika. Genom att förstå hur motivationens grunder fungerar generellt och vad som motiverar varje individ, kommer du att både kommunicera och träna bättre.
Du blir inte en bättre tränare för din häst genom att träna pokémons, men om du förstår varför du vill träna pokémons kan du bli en bättre hästtränare!

I motivationens enklaste form finns två olika huvudfaktorer: Förtjäna en belöning eller Undvika ett straff. I många dataspel kan du dö och du spelar då för att hålla din gubbe vid liv. Sådana spel är spännande och energihöjande, men också stressande.
Spel som Pokémon Go bygger i huvudsak på belöning. Ju tätare belöningar du kan få, desto lättare blir du motiverad att fortsätta en bit till. När belöningarna kommer oregelbundet förstärker det motivationen då du aldrig vet hur nära en belöning du faktiskt är. Positiv Förstärkning, dvs att få belöning för sitt beteende, handlar alltså inte om att alltid få belöning för precis allt – annars tappar du motivationen, utan om att med hjälp av belöning skapa en positiv känsla kopplad till beteendet eller aktiviteten. I det läget bibehålls motivationen även om belöningen kommer mer sällan, då aktiviteten blir en belöning i sig. T.ex. om din häst får en belöning var gång han hoppar ett hinder, kommer han snart att förknippa hinder med belöning och därigenom även med en positiv känsla. Den positiva känslan kommer att bibehållas även när belöningen kommer alltmer sällan, då han i det stadiet tycker att hoppning i sig är lustfyllt.

I första stadiet som Pokémon Go-spelare kommer du att uppleva en belöning var gång du träffar på en pokémon. Efter ett tag kommer du inte bli lika tillfreds när du träffar på samma pokémons igen och igen, som när du får tag på en du aldrig sett förr. Missade bollar ger en negativ känsla men kan leda till en förstärkt belöningskänsla när du väl träffar. Ibland behöver du få känna dig duktig som träffar på första bollen, ibland behöver du en större utmaning. Såhär fungerar positiv förstärkning även för din häst. Genom att förstå vad du själv går igång på, kan du skapa motiverande sammanhang åt dig själv i alla aspekter i din vardag. Genom att själv få uppleva känslan av direkt belöning och vad det gör för din egen motivation, kan du även omsätta det tillsammans med din häst och hans motivation.
Det viktiga här är att inse vilket ansvar du har. Alla vill få direkt belöning, men vi kan också bli totalt manipulerade av det. Hos både människa och djur kan beroende utvecklas, och olika individer är olika känsliga för detta. I vissa lägen fungerar manipulation som ett positivt verktyg för att kunna komma över en tröskel och nå vidare. T.ex. du sitter still för mycket, känner dig deppig och har svårt att komma igång med träningen. Kan en app som Pokémon Go få dig att gå ett varv runt kvarteret? Super! Det kommer leda till att du går längre och oftare, vilket i sin tur leder till ökad kondis och bättre hälsa. På sikt kommer den nya känslan i kroppen att kunna bli den nya motivationen till att fortsätta hålla i gång motionen. Men om spelet manipulerar dig till att bara jaga små söta monster till den grad att du försakar arbete / skola / familj / vänner / näringsintag / sömn, då kommer du fortsätta må dåligt under ytan medan hjärnan är förblindad i spelets fantasi.
Så fungerar det när du tränar din häst också. Du kan hjälpa din häst att förstå en uppgift, komma igång med fysisk träning och göra en situation positiv med hjälp av direkt belöning. Men hanterat på fel sätt, i fel läge av en psykisk process eller med fel individ, kan det skapa stress och att hästen glömmer bort sig själv.

Det finns många data/mobil-spel som är baserade på positiv förstärkning, så vad motiverar så många människor – speciellt de som annars inte spelar- till att bli så motiverade i just det här spelet? Min teori är att belöningseffekten blir större när både hjärna och kropp är inkopplade. Om du sitter still och samlar poäng genom att styra en gubbe i din mobil ger det en viss belöning mentalt men du utför ingen fysisk uppgift. Naturligt sett förekommer både fysiska och mentala uppgifter och problem att lösa, men dels är de fysiska mer frekventa, dels innebär det en ökad ansträngning när båda delarna aktiveras och en dubbel belöning. Så att du behöver röra på dig i Pokémon Go för att få belöning för din nyfikenhet kan vara en stor del av succén.
Omsätt även detta i din hästträning. Låt din häst få använda sin nyfikenhet i träningen, lägg upp träningen så att hästen blir nöjd både fysiskt och mentalt, och värna om den positiva känslan, glädjen, entusiasmen!

Vad har Du mer lärt dig i dataspelsvärlden som du kan använda tillsammans med hästen?
Berätta gärna i en kommentar!

Dela gärna det här inlägget:
0 Kommentarer