791c81b0641c11e3bbc612a400ee52df_7”Om mina elever blir bättre än mig, då har jag lyckats med min lärar-roll.”
Så uttrycker sig många, och jag håller med. Men vi behöver prata om det där ”bättre” – vilken måttstock går vi efter?
Då och då ser jag ryttare som har lätt för att lära sig ridning och hästträning rent tekniskt. De tar snabbt in den färdiga kunskapen som tränaren serverar, de har lätt för att omsätta teorin till praktik och det ser bra ut på kort tid. Om de är skickliga kanske de även själva kan spinna vidare på kunskapen, utveckla och förfina tekniken. Den kunskap som tagit deras tränare 30 år att få fram, har de tillskansat sig på 5 år. Men är det bra? De har fått kunskap, men hur är det med visdomen?
En viss form av utveckling behöver såklart se ut på det sättet. Om alla skulle behöva uppfinna hjulet själva skulle vi inte komma längre än vad en människa hinner utvecklas under en livstid. Men i dagens hästkultur saknar jag ändå fler av de som uppfinner hjul. Det är så stor skillnad på att själv gå igenom en omfattande process av idéer, misstag, framgång, väntan och bearbetning, än att få det färdiga konceptet serverat. Kunskap får du på ett kick, visdom tar tid för visdom är en uråldrig energiform. Kunskap är ett färdigförpackat ”såhär är det”. Visdom är helheten, alla de tankar och erfarenheter som behövs för att skapa den där färdiga kunskapen.
Ur ett annat perspektiv är det tvärtom. Där är Kunskap det som tar tid, det du kan lära dig timme för timme som människa i ditt subjektiva lärande. Visdomen är alltid tillgänglig i den autentiska andligheten och inte knutet till en person. Du kan när som helst ta del av den kollektiva uråldriga visdomen, om du är öppen och mottaglig.
Det är aldrig enkelt, eller hur?
Men hur vi än vänder på begreppen, så behöver vi fler processer och färre snabba resultat. Det är skillnad på att själv så frön, vårda och odla i egen jord, skörda något som är ekologiskt, nära och hållbart, än att svänga förbi den billigaste matbutiken med fabriksframställd mat med kemiska tillsatser.
Vi behöver bottna i vår egen utveckling, inte plagiera någon annans. Vi behöver se allt det fina med att inte kunna, att försöka och göra fel, komma fram till egna slutsatser, istället för att stressa fram ett svar som bara ser rätt ut. Ju mer vi fokuserar på de färdiga svaren, desto mer kommer det att fuskas för att nå dit. Det är då vi får alla ryttare som inte känner sin egen kropp eller bryr sig om sin egen sits, med hästar som går med sänkt rygg, taktskillnader mellan bakben och framben och ihopdragna halsar. Du kan kalla det dressyr eller akademiskt eller western eller vad som, grundproblematiken ser likadan ut överallt. Framforcerade resultat utan grund. Plast istället för näring. Kunskap utan visdom. Varför då?

Lina Zacha
Följ

Lina Zacha

Tränare, kommunikatör, författare at Authentic Horse Communication
Lina Zacha bloggar om hur vi kan hitta tillbaka till vårt autentiska jag och hur hästarna kan hjälpa oss med det.
Lina Zacha
Följ

Latest posts by Lina Zacha (see all)

Dela gärna det här inlägget: