stonDet lilla stoet blickade ut över hagarna i närheten, där hästarna stod i par och solade i vårsolen. Jag stod vid hennes sida, följde hennes sinnesstämning, lät hennes känsla transformeras till ord.
”Stallet”, sa hon, ”är för de flesta av er människor den enda platsen i era liv som inte styrs av den mänskliga energin.”
”Nja”, invände jag, ”vi styr ju tyvärr här också. Vi begränsar vilka ytor ni ska röra er på, när ni ska in i stallet, när ni ska ut ur stallet. Många människor utnyttjar hästen för sina egoistiska intressen, -”
”Det där är ovidkommande. Det jag menade går bortom vardagens rutiner. Bortom allt som är mänskligt påhittat. Det här är Hästarnas Hem. Ingen människa kan gå opåverkad härifrån. Jag vet att du känner det. Förstår du inte? Alla de som söker sig hit, det är just den här energin de vill bli påverkade av. Det spelar ingen roll vad de gör när de är här, de kan använda vilka anledningar de vill. de kan köpa fin utrustning, de kan ha häst för att tävla, de kan bearbeta rädslor, umgås och skratta i solen, stå och borsta hur länge som helst. Det är under ytan vi jobbar med er energi.”
Jag lät känslan hon förmedlade sjunka in. Den enda platsen som inte styrs av människor. Inte styrande i form av bestämmande, utan i form av grundstruktur. Energitonen. Det landade i mig, och i den stunden förstod jag. Allt.

Jag tänker ofta tillbaka på det lilla stoet och den fina vårdagen vi delade i hennes hage. Framförallt tänker jag på det hon förmedlade. Jag tänker på hur människan som art tror att vi är mallen, att vi skulle vara en krona för resten att leva upp till, men att vi när vi hamnar i den strukturen är allt annat än eftersträvansvärda. Det är i det högmodet vi har som mest att lära. När jag tänker på den ödmjukhet hästarna visar mänskligheten varje dag vill jag bara gråta. Av skam för de mänskliga egon som utnyttjar detta maximalt, och av tacksamhet för alla de magiska gåvor hästarna ändå öser över oss. Jag tänker att om gudomligheten skulle bli fysisk skulle det vara i form av en häst. Men jag tänker även att vi alla är gudomligheten i fysisk form. Varje dag väljer vi om vi vill gestalta det, eller om vi vill gestalta det mänskliga påhittet, det där högmodet som utnyttjar och som har en egen världsbild av hur allting är, en världsbild där människan är bäst och hästen bara är ett dumt djur.
Om vi varje dag går bortom det mänskliga, så finner vi hästen. På insidan av hästen, finner vi den sanna människan. 

Lina Zacha
Följ

Lina Zacha

Tränare, kommunikatör, författare at Authentic Horse Communication
Lina Zacha bloggar om hur vi kan hitta tillbaka till vårt autentiska jag och hur hästarna kan hjälpa oss med det.
Lina Zacha
Följ

Latest posts by Lina Zacha (see all)

Dela gärna det här inlägget: