bailonsunJag är helt tagen av veckans träningar, och veckan är bara halvvägs.
På en del lektioner fokuserar jag, eleven och hästen på en prestation av något slag. Vi vill lösgöra spända muskler hos ryttare och häst, aktivera bukstöd, jobba med en viss rörelse, övergångar, styrka, olika moment.
Så finns det andra lektioner som är på ett helt annat plan.
Vi tränar… bortom träningen.
Vi gör förvisso något, vi använder oss av övningar. Men vårt fokus ligger inte på övningen och inte på resultatet, inte alls på görandet faktiskt, utan helt och hållet på den emotionella processen. Sådant som legat dolt och förträngt men som behöver få komma upp till ytan. Gamla lager av spänningar, minnen, ett och annat trauma eller sorg, och prestationsångest, vilket gör det hela så enormt viktigt att ta tag i. Så länge vi tänker och agerar i ”tränings-bubblan” så ligger allt sånt där kvar nere i skuggan och kurar. Men det sover inte där nere, det ligger och gnager. Som termiter äter det sig igenom reglarna och den träning vi så fint byggt upp kommer en dag att krackelera och falla i tusen bitar om vi inte engagerar oss i saneringen.
Människor tänker gärna likadant i sitt eget liv. Man jobbar, man tränar sin idrott, man umgås på ytan. Allt är jättefint på ytan. Men hur mår du egentligen? Väldigt många vaknar en dag upp och inser att det bara inte går längre. Marken rämnar under fötterna. Termiterna har gnagt igenom stommen och hela den prydliga fasaden rasar. Den känslan, är tuffare än något annat, för det är så mycket som då ska tas tag i, bearbetas, sorteras, rensas, smältas, accepteras.
Om man istället letar upp sina egna skuggor, innan allt rasar, så känns det oftast övermäktigt i början. Det kan kännas som ett oövervinnerligt monster där inne. Men så lyser du på monstret med en ficklampa och ser plötsligt, att det bara var en liten mus. Ganska söt mus till och med. Många gånger är musmonstret en känsla från ett barn som inte förstått vad som händer, så vi håller den i handen en stund, släpper på känsloventilen så det får pysa ut och sen känns det bra. Alla behöver någon som lyssnar. Någon som tar sig tid att bara vara nära, som tillåter oss att känna utan att någonsin värdera eller döma, och som inte själv blir rädd när våra känslor väller ut. Du behöver det, och din vän hästen behöver det.

Ofta delar människa och häst som lever tillsammans liknande emotionella utvecklingsresor, liknande utmaningar och processer. Det kan vara själva anledningen till att du köpte just den hästen. Ni behöver inte ha gått igenom samma sak eller upplevt det tillsammans, men känslan kan vara lika. Detta gör att det är ypperligt att jobba med båda två samtidigt. Men även om vi bara fokuserar på hästen, så bearbetas du också. Och jobbar vi bara med dig, genom att prata och/eller lossa på fysiska spänningar, så påverkas hästen av det också.

Jag är så tacksam över att få vara en tränare som inte tänker träning. Istället får jag vara med i allt det magiska, när individen växer, finner sin självkänsla, slutar stressa runt med ytliga ting och distraktioner och istället landar i närvaron, landar i kroppen, landar i själen, omfamnar sig själv. När hästen gäspar och gäspar och gäspar, och människan blir tårögd, då är jag så tacksam över att ha fått vara med och bevittna denna storhet.

Lina Zacha
Följ

Lina Zacha

Tränare, kommunikatör, författare at Authentic Horse Communication
Lina Zacha bloggar om hur vi kan hitta tillbaka till vårt autentiska jag och hur hästarna kan hjälpa oss med det.
Lina Zacha
Följ

Latest posts by Lina Zacha (see all)

Dela gärna det här inlägget: