stonJag har upptäckte ett intressant fenomen, som alltid har funnits men som blivit synligt på ett annat sätt i och med sociala medier: Den hårda attityden i ett samhälle där så många mår dåligt.
Det yttrar sig i olika former av näthat, radikalism, intolerans, brist på empati och acceptans. Överlag är det en hård attityd på nätet idag. Det är så lätt att dela vidare uthängningar av alla de slag och ännu lättare att lägga in negativa kommentarer på sådant man själv inte gillar. Lever vi verkligen i ett samhälle där människor börjat må så dåligt att de hellre ondgör sig över vad andra gör och inte gör, än att själva skapa ett lyckligt liv?

För om du själv är glad, nöjd och tillfreds med din tillvaro så finns det ingen anledning, inget behov, hos dig att skriva negativa saker. Om du däremot mår dåligt själv, känner en hopplöshet, ett utanförskap eller oro inför förändringar, så väcks lätt ett kontrollbehov och viljan att hela världen ska rätta in sig i ett system där du känner igen dig. Trygghet och kontroll, ”hängslen och livrem”. Du vill ha garderingar, enkla ritningar att följa, inga konstiga nya saker du inte hört om förut och du kan inte ens bre en macka om det inte finns vetenskaplig forskning på hur du ska göra och varför.

Jag tänker alltid i ett större perspektiv. Det handlar inte om trollen, om negativa kommentarer, om uthängningar av enskilda personer. Det är symptom vi ser, på ett samhälle som ligger så långt utanför sin balans att det börjat synas i varenda liten spricka. Det är rädda människor det handlar om, som inte vet hur de ska hantera sin frustration eller oro på annat sätt än att sprida det vidare. Jag tror inte ens att de känner en tillfällig tillfredsställelse i att försöka trycka till andra, jag tror att de flesta är omedvetna om sitt sätt att kommunicera. What goes around, comes around. Om jag själv mår dåligt, kommunicerar jag dåligt mående till andra. Om jag själva mår bra, kommunicerar jag välmående till andra. 

Det finns också ett grupptryck i det hela. Det är så lätt att falla in i den klagande mobben, få lätta på trycket genom att vara en bland flera röster. Det blir ju också en form av bekräftad tillhörighet, när fler tycker som en själv.
Men vet du, du behöver inte. Du kan ta ett andetag, vända ansiktet bort från skärmen upp mot solen. Reflektera över, att det där inlägget eller personen inte bär ansvar för din känsla. Din känsla är din. Vad som helst hade kunnat provocera den att poppa upp, men vad handlar den om egentligen?

Jag tänker ibland när jag ser saker jag inte gillar på fb, t.ex. den där händelsen som dykt upp i alla hästmänniskors flöden senaste veckan, att jag skulle kunna skriva några ord om den där nyheten, visa min ståndpunkt mot det där vi så gärna vill förkasta. Men varför då? Det finns absolut ingen mening med det vad jag kan se. Varför ska jag hjälpa till att bedriva häxjakt på en enskild människa, en folkgrupp, ett yrke, en metod, ett koncept?
Om jag nu har behov av att jaga andra bör jag rimligen tillämpa det genom att jaga grizzlybjörn med slangbella: jakt utan maktmissbruk.
Det enda vettiga du kan använda dina sociala medier till, är att sprida det du själv tror på, sprida det positiva, engagera dig För istället för Mot.

Angående trygghet och att finna karta och kompass i livet: glöm det.
Det finns inget ”såhär Är det”. Inte inom vetenskapen. Inte i någon religion. Inte i någon alternativ behandlingsform. Inte i någon utbildning.

Det finns upplevelser och teorier. Allting utvecklas. Det vetenskapen kunnat bevisa idag har inte kunnat bevisas tidigare århundraden, så på 1900-talet var det ingen vetenskaplig sanning. Det som bevisades under 1900-talet, var inte en vetenskaplig sanning under 1800-talet, osv. Så vad kommer att vara vetenskapliga sanningar om 100 år som inte är det idag? Vi utvecklas, hela tiden!
Därtill har vi samma sak åt andra hållet; ny forskning kan omkullkasta tidigare bevisning och framförallt tidigare teorier. Stor del av det vi kallar vetenskap är teorier. Vetenskapen skapar inte världen, den undersöker den! Tyvärr enligt en del begränsningar. Vi har inte instrument att kunna mäta precis allting, än mindre på sådant vis att det fungerar till vetenskaplig bevisning. Forskning kräver dessutom kapital, så om det forskas eller inte är en ekonomisk fråga. Det gör också att forskning kan köpas av t.ex. företag och genast har vi en snedfördelning som inte känns vidare opartisk och objektiv.
Det vetenskapen nu har funnit är en bit av kakan, men det finns så mycket kvar. (kvantfysik, någon?) Därför tycker jag synd om de som inte vågar känna efter själva. Det är lika sorgligt att inte våga ta några egna beslut, tro på individens upplevelse, som att naivt köpa allt med hull och hår. Är det sannolikt att en värktablett producerad av ett kapitalstarkt företag fungerar för mig utan biverkningar? Är det sannolikt att jag blir frisk om någon som aldrig träffat mig skickar healing på distans? Är det sannolikt att ett landlevande djur som hästen behöver alger från havet? Är det sannolikt att miljarder människor inbillar sig att det finns andlighet?
Ja inte vet jag. Är det ens viktigt om något är sannolikt? Hur bedömer jag över huvud taget om något är sannolikt eller inte? Det finns trots allt mycket som inte är sannolikt men som ändå finns. Som att något kan finnas på två ställen samtidigt om ingen ser på (kvantfysik).
Om det är sannolikt, eller vetenskapligt bevisat, eller allmän norm, eller för att en guru lär ut det, eller för att ett spöke kom och sa det; att hästen lyder om jag slår honom, är det skäl nog att slå honom?

Vad hände med det personliga ansvaret? Vad hände med tolerans och acceptans för andras erfarenheter? Vad hände med välmåendet, färgerna, att inte se allt i svart-vitt, givna kategorier och räta rader? Prova allt du är nyfiken på, som inte kan skada dig. Eller prova för all del det som kan skada dig, om du tycker att det tillför något i din upplevelse.

Hela livet är en upplevelse. Din upplevelse. Vad vill du uppleva? Vad vill du sprida? Vilken förändring kan du göra i dig själv idag, som kommer att spridas till andra imorgon?
Hjälp till att skapa ett samhälle i balans – sprid välmående och kärlek!

Lina Zacha
Följ

Lina Zacha

Tränare, kommunikatör, författare at Authentic Horse Communication
Lina Zacha bloggar om hur vi kan hitta tillbaka till vårt autentiska jag och hur hästarna kan hjälpa oss med det.
Lina Zacha
Följ

Latest posts by Lina Zacha (see all)

Dela gärna det här inlägget: