stamJag vaknade tidigt i morse. Ljuset var mjukt och disigt, nattfrosten dröjde sig kvar. Fåglarna kvittrade och det var en sån där urmysig vårstämning. Inga mänskliga ljud förutom mina fotsteg, där jag och hunden gick och njöt av den skövlade skogen. Ja, precis, vad hände där?
Mitt i idyllen möttes vi av all denna förödelse. Stora skogsmaskiner har under lång tid nu kört fram och tillbaka genom vår närmsta promenadskog, gjort kalhyggen för att det ska säljas tomter med ”fin utsikt” över Vänern. En nydragen väg tvärs igenom det lilla skogsområdet, kantat med stora högar sprängsten. Den skog som är kvar gallras kraftigt för att den i slutänden ska bli mer människovänlig, en park. Det är ett jättemisstag, för vid varje storm som varit ligger den yttersta raden träd fällda av blåsten. De har nämligen vuxit upp under förutsättningar där de varit skyddade av andra träd. Träd som förr stod mitt inne i skogen i hundra år står nu ytterst. De håller inte. Och när de faller, står nästa rad av träd lika plötsligt oskyddade. Människans okunskap håller inte.

Vad händer när rad efter rad med flera hundraårig kunskap och visdom försvinner? Hur återskapar vi det som redan förstörts?
Hela grejen med att göra naturen människovänlig äcklar mig. Det är en sak att hugga ner några träd för att ha ved. Det klarar alla skogar. Men denna massdöd, totalt i avsaknad av respekt eller kunskap för hur man påverkar miljön och alla organismer. Den här stadens skogshantering är inte unik på något sätt, och skogar är inte det enda som skövlas, även djur, människor, växter, hav, berg. Allt som går att skövla, förbruka, använda.
Hela samhället bygger på funktion och användning, men med en helt annan infallsvinkel än den naturliga. Alla som lever här fyller redan en funktion, för sin egen skull och kollektivt. Varför kan vi inte dämpa oss, sluta med allt respektlöst och ingå i den naturliga balansen? Vi har skapat ett system där allting ska användas för människans ego, och allt ska maxas. Vi kan äga, köpa, sälja, och tror att det innebär rätt att förgöra. Vad är väl några tusen liv värt i jämförelse med pengar? Vad är en planet värd, kommer det sluta med att någon kan köpa allt?
En häst som inte kan användas avlivas. Varför kan de inte få äga rätten till sin egen existens?
Jag använder inte mina hästar till någonting alls, vi skapar rörelse tillsammans. Jag vill inte heller bli använd, utnyttjad och utbränd i ett egosystem, ett ekorrhjul utan slut. Jag vill ingå i en ny samhällsform, som inte är så här kall, vinstdrivande och skövlande. Jag vet att vi är många som vill det. Ändå fogar vi oss i leden. Låter stormen ta de som står ytterst.

Lina Zacha
Följ

Lina Zacha

Tränare, kommunikatör, författare at Authentic Horse Communication
Lina Zacha bloggar om hur vi kan hitta tillbaka till vårt autentiska jag och hur hästarna kan hjälpa oss med det.
Lina Zacha
Följ

Latest posts by Lina Zacha (see all)

Dela gärna det här inlägget: