lina3Sedan jag skrev det förra inlägget har jag legat sjuk. Andra influensaomgången på en månad. Och precis som förra gången så tappade jag rösten. Ur ett kommunikationsperspektiv är det väldigt spännande att plötsligt vara utan en så vanlig kommunikationsväg. Jag får nicka, skaka på huvudet, peka på halsen, skriva lappar.
Att i ett samhälle där vi tror att alla har en röst, nu vara utan röst, sätter vettiga perspektiv. Hur skulle jag ens kunna söka sjukvård, ringa och boka läkartid?

Nej jag ska inte skriva ett blogginlägg om stackars mig som inte kan prata på en vecka. Det var bara en av flera startpunkter som kom till mig och formade den här tanken, att talet har blivit så synonymt med kommunikation och intelligens.
Hur många är det som aldrig har en röst, men som ändå har något att förmedla? Både i avseende faktiskt röst, och att ha en röst som når ut. Att bli lyssnad på. Det är så lätt att gulla med hundar och bebisar, prata över deras huvuden, skämta på deras bekostnad. Som om de inte fångade upp kommunikationen från oss, bara för att vi inte bryr oss om att fånga upp kommunikationen från dem. Människor som kan prata ser sig som förmer än de som inte kan.
Det ligger något annat här också. En rädsla för det ordlösa.
Jag mins en fest på ett slott jag var på för många år sedan. Slottsfrun hade MS som brutit ner henne bit för bit och nu tagit hennes tal. Hon bar därför runt på ett datorliknande hjälpmedel som hon kunde skriva på och som visade texten på en display. Men även de skrivna orden var svåra för henne och det tog tid att koppla hjärna och hand. Jag la märke till att de andra gästerna inte visste hur de skulle förhålla sig. De, som förut hade varit hennes vänner, de skärmade sig, tog avstånd, skyndade vidare i minglet. Så möttes vi, hon och jag. Jag tog hennes hand och såg in i hennes ögon. Hon fick min fulla uppmärksamhet, förståelse, respekt och kärlek. Inget ömkande. Allt det de andra inte gav. Allt det som förvägrades henne. Allt våra ögon kan ge. Det som utbyttes mellan oss var viktigare än alla ord i världen. Det var en evighet men i det rådande rummet var det bara några sekunder. Men jag tror, att vi båda levde upp ett tag till på de sekunderna.

Det ordlösa är ett sinne i sig. Att ta bort det är också att ta bort ett uttrycksmedel. Tyvärr är det så, att det ignoreras hela tiden i det mänskliga samhället. Vår kommunikation har blivit stympad. I samtalen, i skogen, bland djuren, med barnen.
Det bästa är, att du och jag kan förändra. Både genom vår röst och genom att praktisera den ordlösa kommunikationen, kan vi förändra.

Lina Zacha
Följ

Lina Zacha

Tränare, kommunikatör, författare at Authentic Horse Communication
Lina Zacha bloggar om hur vi kan hitta tillbaka till vårt autentiska jag och hur hästarna kan hjälpa oss med det.
Lina Zacha
Följ

Latest posts by Lina Zacha (see all)

Dela gärna det här inlägget: