tiger

Det första jag fick lära mig om hästens kroppsspråk, under min uppväxt som ridskolebarn, var att om hästen hade öronen bakåt var han sur. Det var väl typ det som lärdes ut om hästens kroppsspråk. Öronen framåt = glad häst, öronen bakåt = arg häst. Plus att hästen vred på öronen hit och dit för att lyssna förstås. Tänk vad enkelt allt var på den tiden.
I tonåren kom NH in i mitt liv och det pratades fortfarande mest om öron. Hästen skulle lyssna mot sin ledare. Dålig attityd dvs öronen bakåt eller uppmärksamma på något annat möttes med ökat tryck tills hästen gav upp och gav efter och slutade opponera sig. (så här tråkig var inte all NH jag kom i kontakt med, just nu lyfter jag bara fram en bit som är väldigt negativ).
När jag genomskådade ledarskapshysterin som bluff och började lita på min egen känsla öppnade sig en ny värld som ingen pratade om: den komplexa kommunikationen som hästarna sänder ut. Det pratades förvisso mycket om att hästarna ser rakt igenom oss och att vi aldrig kan ljuga för en häst, redan på ridskoletiden faktiskt. Men tvärtom, att man som människa kunde läsa av allt det finstämda hos hästen?

Hästen var inte sur för att han var ”ouppfostrad” eller för att utmana mig med någon sorts arga leken. Han hade öronen bakåt för att han var osäker på vad som skulle hända härnäst, eller för att han kände sig hotad av mina signaler, eller för att han blivit påmind om tidigare negativa erfarenheter, eller för att han hade en dålig dag, eller ont någonstans, eller för att det beteendet tidigare blivit mött med omedveten positiv förstärkning av människan. Eller, för all del, för att han var sur.
Eller, som jag tänkte ägna det här inlägget åt: för att han koncentrerade sig och/eller tog i fysiskt. Bildgoogla ”idrottare”, ”häcklöpning”, ”tyngdlyftning” och liknande, så kommer du få se bilder på människor som utövar något de älskar och brinner för – men de ser ut som att de är förbannade, galna eller livrädda! Det är vad ansträngning och koncentration gör med våra ansiktsuttryck, oavsett om man är människa eller häst.
Att tolka hästens kroppsspråk handlar inte om att stirra sig blind på varken detaljer eller kroppen i sin helhet. Vi måste alltid se till sammanhanget, personligheten och känslan hästen ger oss. Om vi tar bilden här ovan som exempel, så är inte Tiger på väg att anfalla mig. Hon utför en av sina favoritrörelser, som hon ofta bjuder på spontant i leken. Och hon har nästan alltid öronen bakåt när hon anstränger sig, oavsett om det är att stå på bakbenen eller piaffera, och oavsett om hon leker ensam, med mig eller med en annan häst. Hon är en grimashäst.
Om du vill bli bättre på att tolka hästarnas signaler, så träna på att känna in allt hästen sänder ut. Så som du, förmodligen omedvetet, gör när en människa kommer in i rummet du befinner dig. Du känner i regel om personen är stressad, arg, ledsen, energilåg, upprymd, balanserad, osv. Använd samma känsla när du är med hästen, tillsammans med kroppsspråket.

Angående inläggets rubrik, så kanske du funderar på vilken den mest missförstådda signalen är:
Att hästen vänder huvudet ifrån dig. Det tolkas ofta som nonchalans, vilket det kan vara – återigen: känslan! – men sannolikheten är i regel större att hästen just gett dig en lugnande signal för att avbryta något som hästen uppfattar kan eskalera till aggression från din sida, eller att hästen behöver mer utrymme eller en paus, eller att hästen vill uttrycka sin egen fredliga avsikt. Som när en hund sätter sig med ryggen mot dig.
Hur många hästar har inte fått utstå obehag och tillrättavisning för denna ”fredspipa”?

Lina Zacha
Följ

Lina Zacha

Tränare, kommunikatör, författare at Authentic Horse Communication
Lina Zacha bloggar om hur vi kan hitta tillbaka till vårt autentiska jag och hur hästarna kan hjälpa oss med det.
Lina Zacha
Följ

Latest posts by Lina Zacha (see all)

Dela gärna det här inlägget: