travEfter en dag med träningar brukar jag se tillbaka och studera den röda tråden. Trots den otroliga mångfalden hos mina elever, både vad det gäller raser, träningsinriktning och hästvana, så brukar det skönjas ett tema genom de olika privatlektionerna. Ett tema som inte är planerat från början utan som uppenbarar sig först på slutet när man kan studera vad alla hade gemensamt. Den gemensamma nämnaren för den här helgens träningar var Motstånd, vilket har varit jätteintressant för det är så långt mer komplext än vad man kanske först tänker.
Å ena sidan så brukar jag uttrycka mig om motstånd som något negativt, något vi behöver undvika. Men helgens elever och hästar har visat på långt fler betydelser och för mig vidgat ordets innebörd.

Ekipage A
Här hade vi en ung häst utan vare sig kondis eller bjudning. När vi började titta på den biten fann vi att bekvämligheten även smittat matte. Hur höjer vi vår energinivå utan att fastna i ett ständigt drivande? Hur jobbar vi oss ur ett motstånd utan att skapa ännu mer motstånd?
Framåtbjudning är i sig uppdelad i två energier som behöver samverka: den drivna – den som tar tag i saker och säger ”nu kör vi!” med en självklarhet, som eldar på och pushar och skapar energi. Och den ivägsläppande – den som ser till att ingen handbroms ligger i, den som tillåter energin att springa iväg, den som inte samtidigt försöker kontrollera hur och var utan som främjar genomsläpplighet.
När vi inte upplever något som helst motstånd i energin i ridningen, innebär det oftast att både häst och ryttare ansvarar för framåtbjudningen och växlar de både energierna mellan sig. Ryttaren tillför driv i hästen, hästen låter ryttaren sätta drivet och använder sig av energin utan motstånd. Hästen driver, ryttaren tillåter hästen att ha energi utan motstånd.

Ekipage B
En annan ung häst vars matte ville ha bättre kontakt från marken. Hästen ville gärna krypa upp i famnen och bita i kläder, händer, armar… Både undersökande naffsningar och irriterade nyp. Första frågan är: Varför? Vilka av hans behov är inte tillgodosedda? Var kommer osäkerheten ifrån och vad behöver han för att känna sig trygg?
Här behöver vi jobba med motstånd i den positiva formen. Att kunna säga nej och sätta gränser. Men i detta finns många fallgropar. Ett nej är inte bara ett nej. Ett nej kan vara uttryckt för att förminska den andre, det kan vara uttryck för rädsla, maktbehov, det kan förpacka den andre i en för liten låda där han antingen tynar bort eller exploderar för att ta sig ut. Ett nej kan verka bortstötande, hämma närheten i relationen, göra kontaktytan kall.
För att få en positiv effekt av nej och gränssättning, i det här fallet få hästen att stå ett par meter ifrån oss, behöver vi tänka igenom syftet med vårt nej. Istället för ett nej som bestraffar hästen och bestämmer vad han får eller inte får göra, skapa ett nej som utgår från dig själv. Säg nej för att du inte känner dig bekväm, för att du vill ha mer space. Då kommer du att upptäcka att du troligen behöver jobba med din egen känsla inombords, ditt egenvärde, ditt självförtroende, och först när din inre känsla är klar kommer du kunna ge ett nej som hästen finner trygghet i.

Ekipage C
En del hästar behöver vi stryka medhårs utan att för den sakens skull utplåna oss själva i relationen. Här har vi ett sto som varje gång vi berättar att hon är duktig, svarar att det visste hon ju redan. Hon är duktig precis hela tiden. Hon är vetgirig och älskar att träna, men hon gör aldrig aldrig fel. Hon behöver inte heller bli bättre, för det kan man ju inte bli när man redan är bäst. Hon är aldrig sur, aldrig ”Lilla My”, hon är bara en Pippi Långstrump.
Här gäller det att vara bestämd i form av lugn. Om matte också går upp i energi eller tappar fokus så krackelerar allt. En häst som är än här, än där, och inte mottaglig för kritik, och som tröttnar så snart hon själv tycker att hon genomfört en övning, är verkligen en balansträning. Koncentration hos matte, taktfasthet i steget, egen kroppsmedvetenhet – och så krackelerar hästen. Krabbar iväg i sidled bort från matte och tanken är i tio delar. Om igen. Koncentration hos matte, taktfasthet i steget, egen kroppsmedvetenhet, en halv volt – och så krackelerar hästen.
Om igen. Slutligen en jättefin volt och tillbaka till spåret och halt. Hurra!

Ekipage D
En ung ryttare med världens mjukaste händer och en slug ponny som gärna kör sitt eget race. Deras relation och ridning har tagit stora steg framåt. Var gång matte vågar vara bestämd och upptäcker att hon i det fortfarande kan vara snäll, så ställer ponnyn upp och ger henne mer bestämmanderätt. Från rusningar till att idag kunna rida på lång tygel i traven, samma tempo hela tiden, fina serpentinbågar tre steg in och tre steg ut längs med långsidorna.
Det är läge att börja jobba med ponnyns form. På lång tygel är halsen spänd och strävar uppåt. Ska vi börja jobba med bakbenen? Nej, vi behöver avslappning först. Vi behöver en lång tygel som indikerar framåt neråt och avslappning istället för uppåt med underhals. Vi behöver en ryttarhand som fortsätter vara sådär underbart mjuk men som samtidigt kan ge en konkret signal. Ingen dragande signal, utan ett trygg famn att kunna forma fram hästen till, liknande att kunna behålla vattnet i en kupad hand istället för att det rinner ut mellan fingrarna.
Först stillastående. Hur mycket tygelkontakt behöver du skapa innan du får ett svar från hästen? Direkt när hästen inte spänner emot utan följer tygeln släpper vi ut och ger full eftergift, slak tygel. När det fungerar här, gör vi om det i skritten. Det tar en stund att komma ur en gråzon där ryttaren inte vågar ta eller behålla och hästen blivit van vid att gå med lite motstånd i munnen utan att ge respons. Men när det väl lossnade gick det fort. Mindre och mindre tygelkontakt behövs, längre och längre stunder med bibehållen avslappning på slak tygel. Aldrig dragande, bara hållande, inväntande en eftergift från hästen som möts av full eftergift från ryttaren. Inte helt stumt och inte för stora plockrörelser. Skapa vibration inne i handflatan istället för att plocka genom handleden.
I slutet av passet överförde vi den nya kunskapen till traven. Mycket nöjd ponny.

Ekipage E
En häst som är lugn, gosig och bara funkar i allt. Inte kan det väl finnas motstånd där? Om man är van vid att människan säger åt en vad man ska göra, så finns det ett motstånd i att tänka själv. Från marken tränade vi på att starta med människan vid eller bakom bogen, istället för att leda framför hästen. En lätt smackning, hästen fortsätter stå still. Om vi ökar trycket eller går tillbaka till en fungerande position framför hästen så får vi det fysiska resultatet vi sökte: hästen börjar skritta. Men vi har inte förändrat något, bara hamnat i ett läge då vi måste fortsätta öka trycket/kravet eller fortsätta gå före. När vi är agerande, när vi själva rör oss och ger en bestämd signal, så missar vi också att ta in information. Vi är fullt upptagna med att ge ut information. Om vi istället tillåter oss själva och hästen att experimentera, vad händer då? Vi står bakom bogen, ger hästen förslaget att gå framåt. Ingenting händer fysiskt, hästen står still. Men vad händer på insidan? När vi själva studerar, intar information istället för att informera, ser vi att han tänker. Han lutar över lite trevande på ena hoven. Försöker tolka det subtila. Är det verkligen menat till honom? Vad händer om han gör fel? Till slut vågar han prova, får mycket beröm. Vi gör en ny halt, provar igen. Han står still, men vad händer på insidan, vad syns i hans öga? Ingenting. Dörren stängd, tankeverksamhet noll, disträ-gardinen nedfälld. Vi knackar på hans mage eller skapar ljud mot våra egna kläder. Inte för att bestämma utan för att återfå uppmärksamhet. Nytt förslag om att gå fram. Han står still, men han tänker, och sen går han.
Ett pass med tillsynes ”ingenting” men som, om matte fortsätter, kommer att förändra allt. Vem är han egentligen, den där killen bakom den intränade lydigheten? Vad kommer han att kunna skapa, när han börjar tänka själv?
Vilken stolthet och kapacitet finns, hos en häst som till sist vågar uttrycka sig?

Ekipage F
Kan man göra om Parellis 7 games till att bli autentiska? Matte kände att de tråkade ut hästen och hon kom inte vidare. Allt fungerade men det gav ändå ingen effekt i nästa träningssammanhang. Vad händer när vi istället för att ta, börjar studera vad hästen är villig att ge? Det här passet tillbringade vi backandes. Inte hästen utan jag och matte. Vi bjöd in och bjöd in och bjöd in. Det unga stoet följde med men inte helhjärtat. Höll gärna lite distans i sidled, utåtställd men tittade på oss under luggen. Hade hon inte varit tamhäst hade hon visat sitt flyktbehov tydligare än så. Det är så lätt att förringa ett sådant motstånd. Bara att dra i repet eller säga till hästen vad hon ska göra, vad hon förväntas göra, för att vi säger det – inte för att hon vill det, inte för att hon känner tillit utan för att andra människor har intalat oss att vi har rätt att bestämma – att vi måste bestämma, annars tar hästen över. Däri ligger allt negativt motståndstänkande, det som bryter ner relationer istället för att bygga upp, det som skapar hierarki istället för samarbete. Min rätt kontra din rätt. Om du får växa betyder det att jag krymper. Om du är stolt och självtänkande blir du ett hot mot mig. Eller? Nej! I en hållbar relation behöver båda få vara stolta och självtänkande, vi växer tillsammans i samarbete – vi konkurrerar inte med varandra.
Om vi har tålamodet att vänta in hästen, om vi har den emotionella orken att vänta på att få något istället för att ta det – vi vill trots allt bli älskade av våra djur, eller hur? Det är emotionellt jobbigt att känna att hästen inte är redo att ge det vi hoppas att vi förtjänar, men vi kan bara påverka det genom att vänta och genom att själva ge. Så fort vi börjar ta så kommer hästen ge ännu mindre, tilliten sänks. – Om vi har tålamodet och modet att vänta, våga vara sårbara i vår väntan, så kommer vi få saker vi aldrig trodde var möjliga.
Hur gick det nu med 7 games? Vi utvecklade friendly game till mer love game, att inte bara stryka över hästen utan att ge kärlek genom händerna, känna i hjärtat vilken fantastisk hästen det här är. Vi bad hästen flytta bakdel med vår intention och känsla och lät henne själv utforska vad vi menade. Vi upptäckte effekten av hur vi vinklade axeln – en bakåtvinklad främre axel eller en framåtvinklad gav olika svar. Vi bad hästen flytta framdelen och kände in på vilket sätt och i vilken vinkel vi behövde lägga trycket med vår egen kropp, utan att röra vid hästen, för att processen skulle starta i hästen och resultera i ett par steg. Men framförallt så tränade vi oss själva i att inte flytta på henne. Nån liten flytt här och där, men utan att det blev tjatigt eller bortstötande eller mobbande. Vi vill inte att hästen ska känna att hon inte får stå någonstans. Så mest bjöd vi in och bjöd in och bjöd in. Och mer och mer motstånd försvann.

Ekipage G
Sitsträning. Det innebär alltid att jobba med motstånd, för vi har alltid ett motstånd i kroppen någonstans. Fysisk stelhet och mentala spärrar. Hitta känslan. Känner ryttaren hästens bakben genom sadeln? Ja. Kan höfterna följa med i den rörelsen? Nja. Vilken rörelse känns svår, när vi upptäcker att hästens rygg och mage rör sig bakåt, framåt, uppåt, neråt, vänster, höger? Genast var det inte längre så lätt att bara skritta på lång tygel. Vi hjälper inte kroppen med att säga åt den, vi behöver ta bort motståndet och skapa tillåtelse, så att kroppen själv gör. Uppmjukande övningar leder till upptäckten att den ena höften har det jobbigare än den andra. Och varför får vi ett motstånd i den ena överarmen? Efter en stunds uppmjukande (asjobbigt är det!) har kroppen ändrat uppfattning om hästens rörelser. Det går ju faktiskt att följa med, utan att behöva operera in fler leder. Nu har vi rörelse där vi behöver, och med en enkel (…) magövning har vi stabilitet. Men vad sitter vi på? Har allt fokus på att följa med och känna med höfter och sittben gjort att vi råkat komma lite väl långt ner i sadeln? Jo kanske. Vad kan vi annars sitta på, om vi inte lägger tyngd i sätet utan vill ha lite luft därunder? Innerlåren vill gärna vara med, men de ville vara med lite för mycket för nu försvann rörligheten istället. Hur kan vi få både och? Axlarna sköter sig ju, händerna tänker inte hjälpa till med balansen (det här är en ovanlig ryttare!) men vad har fötterna att säga om saken? Benens baksida tycker om att korta sig uppåt men vi vill inte heller hamna i ett spjärn neråt. Vi provar att strunta i uppåt neråt och istället tänka vänster höger. Roterar ut hälarna, låter hela skänkeln följa med. Klick! Den svaga antydan till stolsits försvann, innerlåren bär men klämmer inte, lätthet i sätet, rörliga höfter, stabil mage. Vid det här laget är den tappra ryttarinnan tämligen mör och allt bortarbetat motstånd lär kännas många gånger om i ett par dagar framöver. Jag säger som en kirurg jag läste om en gång: ”Tyvärr dog patienten, men operationen blev mycket lyckad!”

 

Lina Zacha
Följ

Lina Zacha

Tränare, kommunikatör, författare at Authentic Horse Communication
Lina Zacha bloggar om hur vi kan hitta tillbaka till vårt autentiska jag och hur hästarna kan hjälpa oss med det.
Lina Zacha
Följ

Latest posts by Lina Zacha (see all)

Dela gärna det här inlägget: