lz3Idag funderar jag på trygghet och vad som får oss att känna oss säkra i en situation, ett system eller under en inlärning. Många gånger är det ovissheten som skrämmer människan och lösningen på det blir att vilja förinta ovissheten, att göra allting kontrollerat och med givna facit.
Men jag funderar på vad som händer i en människa när hon får lära sig att hantera sin häst efter en given karta, och vad som händer i hennes häst när hon gör det.
Vad händer i en individ när vi kan se exakt var vi är, var vi varit och var vi ska gå härnäst? Kan vi verkligen utvecklas på det sättet? Jag förstår att människor känner sig trygga i ett sådant system. Det är skönt att kunna ta rygg på någon annan, följa en karta och en färdig stig som någon annan gjort åt oss. Men är det utvecklande?
Jag kan se att man lär sig mycket om sig själv och andra genom att spela i en teaterpjäs och följa ett manus. Men hur skulle mina relationer se ut om det var det enda vi gjorde? Vad händer med min vän om jag, oavsett vad han säger, svarar med en inövad replik? Jag antar att han antingen kommer att undvika mig, eller konfrontera och ifrågasätta mig, eller anpassa sig och själv börja svara med lika konstlade svar.

I hästvärlden ser jag mängder med människor som tror att de kommunicerar när de egentligen bara repeterar ett manus, och jag ser hästar som slår dövörat till, blir frustrerade – eller anpassar sig och ger tomma konstlade inövade svar tillbaka. Det är tryggt för människan att ha ett givet system att följa, men det kan aldrig bli levande. Det blir träning, inte kommunikation.

Visst känner sig både hästar och människor trygga i rutiner. Men i kommunikationen byggs trygghet ihop med tillit, och tillit skapas genom förståelse och närvaro. Vi litar inte på den individ som vi upplever distanserad, stressad, splittrad, ofokuserad. Vi litar på den vi upplever som närvarande, den som ser oss och som kan förmedla sin trygghet genom att sprida den som en känsla, en atmosfär som färgar hela rummet.

Jag tror på den som då och då svarar ”Jag vet inte”, och det finns ett lugn i att inte behöva veta allt. Istället behöver vi värna om det tomrummet, låta det vara tomt någonstans utan att fylla igen alla utrymmen i hjärnan. I det tomrummet som säger ”Jag vet inte”, finns en nyfikenhet, en hunger och en frihet i att låta allting bara vara som det är, bortom vår kontroll. För om jag inte går in för att kontrollera och styra upp, utan släpper det fritt, så tillåter jag vad som helst att hända. Först när jag tillåter allting att vara lika möjligt, är det möjligt att det bästa händer – det där magiska som är så mirakulöst bra att jag aldrig ens kunnat föreställa mig det. Just därför kommer min vilja att kontrollera och styra alltid att stå i vägen för det som hjärtat egentligen önskar men som hjärnan inte kan tänka ut.

Det är detta som är intuition – att veta genom känsla istället för att tänka ut det. Att känna starkt för något men inte kunna – och inte behöva – förklara det. När vi börjar leva efter vårt hjärtas önskan och vår intuition splittras våra kontrollbehov, för vi ser att de inte längre tillför något i vår liv utan istället förminskar det. Det är ett liv som kräver att bli levt, på ett helt annat sätt än längs raka gator i fyrkantiga kvarter.

Lina Zacha
Följ

Lina Zacha

Tränare, kommunikatör, författare at Authentic Horse Communication
Lina Zacha bloggar om hur vi kan hitta tillbaka till vårt autentiska jag och hur hästarna kan hjälpa oss med det.
Lina Zacha
Följ

Latest posts by Lina Zacha (see all)

Dela gärna det här inlägget: