Roligt med bommar och koner

bomovningJag hade tre bommar och två sockerbitar kvar i ridhuset efter löshoppningen tidigare i veckan, så ikväll la jag ut dem till dessa övningar. Bommarna i mitten ligger på galoppbomsavstånd. Du kan göra som jag och ha alla bommarna på marken eller höja upp dem till gymnastikhinder.

Blå väg
Bra för att träna rakriktning och jämnt tempo i trav och galopp. I uppvärmningstraven band jag ihop dessa linjer till bågar så att jag travade över ensamma bommen, rundade hästen en halv volt och kom över mittenbommarna, rundade hästen till en halv volt åt andra hållet och kom genom portalen där jag gjorde halt och ryggade några steg, sedan trav direkt ur ryggningen och fortsätta med bågarna tillbaka och om igen. 

Grön väg
Galoppvolt över ensamma bommen utan att tappa böjning eller voltspår. Variera storleken på volten genom att lägga den genom portalen, mellan portalen och mittenbommarna, mellan portalen och väggen, eller om du har en liten/smidig häst över mittenbommarna.

Rosa/Orange väg
Lägg en 8 där du travar diagonalt över mittenbommarna. Behåll rakspåret innan, över och efter innan du rundar hästen på volten för att sedan rakställa och komma på bommarna åt andra hållet.

Omärkt väg
En annan bra övning att lägga in i alla gångarter är att använda den ensamma bommen för att träna hörnpasseringar. Rid halva ridhuset så att du rider på fyrkantsspåret i höger varv från K och då du kommer till E gör du en hörnpassering där du använder den ensamma bommen som vägg så att du går innanför den, för att sedan fortsätta helt rakt så att du rider utanför den övre mittenbommen och innanför portalen, för att sedan göra en ny snygg hörnpassering ut till spåret i samma varv igen. 

bomovning

Fler övningar
Du har väl inte missat boken Roligt med bommar och koner, fullsmockad med såna här övningar? Jag och Barbro gav ut den för 3 år sedan och den blev så populär att vi i år kommer att ge ut den även på engelska. Köp den i din hästsportbutik, bokhandel eller hos oss på brightmare.se 

roligt

 

 

 

 

 

 

.

.

.

Dela gärna det här inlägget:

Hur många ”om” beror beteendet på?

bart10I hundvärlden har man koll på vad hunden man köper har för behov rent rasmässigt, och oftast stämmer det med individen. Om inte hundägaren själv har koll på detta så kommer det bli problem med hunden och en tränare kan då upplysa om saken samt ge förslag på ändringar i hundens vardag för att hundlivet ska fungera bra för både hund och matte/husse.

I hästvärlden kan du däremot köpa en häst som avlats i åtskilliga generationer för att jobba långa dagar i sträck med både huvud och kropp, och så sätter du en sådan häst i en box och en rasthage och ett understimulerande jobb på hobbynivå några få gånger i veckan. Om du då får problem i form av beteendestörningar så är det plötsligt hästen som ska ”ridas till”, istället för att man ser över helhetsbilden.
Foderstat, om hästen står uppstallad och i så fall hur många timmar i boxen, om hästen går på lösdrift, om hästen går ensam, med en kompis eller i en väl sammansatt flock, om hästen går med andra stökiga individer, om hästen går i en paddock eller i kuperad hage, om hästen är i tävlingskondition men plötsligt blivit hobbyhäst, om hästen varit sysslolös i fem år och precis börjat tränas igen, om hästen enbart tränas i ridhus, om hästen bytt ägare och därmed bytt allt – ryttare, foder, vardagsmiljö, träningsunderlag och upplägg, om, om, om….

Varje beteende hästen uppvisar är kommunikation. Hästen berättar hela tiden saker för oss, om hur han mår och vad han har för behov. Men vi kan inte ta ett beteende ur helheten, om vi ska lösa ett problem behöver vi alltid se till hela bilden.
Genom aveln har man förstärkt vissa beteenden i olika raser och dessa beteenden behöver tillgodoses på ett eller annat sätt för att individen ska vara tillfreds. Generellt för alla hästar är dock att de har ett mycket stort rörelsebehov, som inte kan tillgodoses enbart genom träning förutom möjligen om hästen är i arbete många timmar om dagen som t.ex. patrullerande poliser, rancharbete eller distansträning. Hästar behöver stora ytor att röra sig på fritt så stor del av dygnet som möjligt, i kombination med så få timmar av påtvingad stillhet som möjligt (box/uppbunden). Träningen behöver inriktas för att stimulera hästen både psykiskt och fysiskt, växelvis eller kombinerat.
Därtill har din häst sina egna personliga intressen som du behöver upptäcka. Din islandshäst kanske älskar att hoppa, din arab kanske vill bli körd, din quarter kanske uppskattar dressyrrörelser, ditt halvblod kanske vill träna boskapsgrenar? För trots avelsarbetet är det inte alls säkert att hästen finner mental tillfredsställelse i det han är bäst lämpad för rent fysiskt. Om hästen inte trivs mentalt med träningen (både inriktning och metoder spelar roll) så kommer han att bli stressad i träningen. Stressen kommer att gå utåt eller inåt och leda till direkta eller indirekta problem både i form av beteenden och skador.

Nästa gång du får problem med din häst, fråga dig inte ”Hur får jag hästen att lyda?” eller ”Vilken metod kan lösa problembeteendet?”.
Fråga istället ”Varför känner min häst såhär?” och ”Vad behöver jag ändra i min hästhållning för att hästen ska trivas?”

Dela gärna det här inlägget:

Hästar som förekommer sin ryttare

cDu rider på ridbanan och tränar galoppfattningar. Du fattar galopp vid C, bryter av till trav vid B, fattar ny galopp vid A, bryter av vid E… Redan efter ett par varv börjar din häst förekomma både dina fattningar och dina avsaktningar. Det är vanligt att du som ryttare blir irriterade över detta – någon har lärt dig att hästen inte ska förekomma sin ryttare utan invänta signal.

Ur hästens perspektiv har han dock uppträtt helt korrekt. Han har varit lyhörd och uppfattat att du vill att ni ska byta gångart på ett givet ställe och han utför uppgiften. För medan människan har byggt upp ett ridsystem som kretsar kring tekniska kommandon som ryttaren ger hästen och som hästen ska svara på, så handlar allting i hästens värld om kommunikation. Din signal, i det här fallet din galoppskänkel, tillhör kommunikationen men den står inte ensam. Hästen uppfattar din tanke, energi, planering osv, och han uppfattar givetvis även sammanhanget. Hästen uppfattar inte bara att du vill ha galopp, utan han uppfattar att du vill ha galopp på just den platsen. Inte nödvändigtvis exakt vid bokstaven, men däromkring. Han sätter det även i följd; att efter galoppfattningen kommer snart en avsaktning, och efter varje avsaktning kommer snart en ny fattning. Hela övningen med fattningar och avsaktningar, på angivna ställen i just den miljö där ni befinner er, blir ett sammanhang som hästen snabbt lär sig känna igen. När hästen lärt sig ett sammanhang, vill han vara medskapare. Han vill utföra det tillsammans med dig, så snart han vet vad ni ska göra. I hästens värld är det inte naturligt att en individ måste säga åt den andre vad den ska göra hela tiden, utan varje individ tar eget ansvar för att hjälpa till, såvida man inte misstycker i sammanhanget. Tycker man lika om ett sammanhang, så behövs inga order.

Att korrigera en häst som förekommer sin ryttare skapar därför bara förvirring hos hästen. Varför hindra hästen från att samarbeta? Det är långt mer givande att träna tillsammans med hästen, på ett sätt som tar tillvara på hästens vilja att ta eget ansvar och inte hela tiden behöva invänta signaler från ryttaren. Lägg upp träningen så att du uppmuntrar hästen att bli delaktig och medskapare i sammanhanget. Det kommer inte innebära att han slutar lyssna på dig, tvärtom är det nu ni kan få riktigt givande pass där ni kan inspirera varandra och utvecklas mycket mer genom bådas lyhördhet för varandra.

Dela gärna det här inlägget:

Bett eller bettlöst

yawnAlltfler väljer bort bett och går över till bettlöst. Det är verkligen en efterlängtad utveckling, men allting är inte svart eller vitt och det finns en hel del att tänka på.

Bett är onaturligt
Det finns egentligen ingen plats för ett bett i hästens mun. Visst finns det mellanrum mellan tandraderna där vi lägger bettet, men munnen består av mer än bara tänder. Även om du rider på lång tygel med världens mjukaste hand, så skapar bettet i sig en destruktiv process i hästens mun. Sår, tandslitning och spända käkar är några exempel. En nosgrimma förvärrar situationen ytterligare, då den förhindrar hästen att kunna röra käken fritt. Nosgrimman döljer ofta viktig information, som t.ex. om hästen är besvärad över bettets position eller ryttarens hand. Ändå är valet mellan bett och bettlöst inte alltid givet. Bara för att bett är ett generellt dåligt alternativ, betyder det inte att bettlöst alltid är bra.

Din häst måste kunna gäspa!
Om du använder bett så välj bort nosgrimman. Ska du tävla i grenar där nosgrimman är ett krav så behöver din häst förstås vara van vid den, men undvik den till vardags. Även en löst sittande engelsk nosgrimma hindrar hästen från att gäspa och andra större käkrörelser. Om du använder bettlöst, så välj en variant som är rymlig i nosen av samma anledning, t.ex. en ridrepgrimma. Om det bettlösa tränset hindrar hästen från att gäspa, så har du inte kommit ifrån en del av de problem som användning av bett kan ge, så som spänd käke vilket leder till spänningar i övriga kroppen.
Som människa förknippar vi gärna gäspning med trötthet, men hästarna använder gäspningen för att förstärka frigörandet av fysiska såväl som mentala spänningar. En spänd häst ses ofta som motsträvig, varpå ryttaren felaktigt försöker jobba bort det spända genom starkare hjälper – något som skapar mer spänning istället. Även då hästen kommer till ett läge där han känns avslappnad en bit in i ett sådant pass, handlar det om en fysisk eftergivenhet men inte om avslappning och egentlig genomsläpplighet. Hästen kan ge upp, men ha kvar spänningen eller bli spänd i andra delar av kroppen.
En spänd häst som tillåts nå mental och fysisk avslappning, kommer att börja gäspa och gäspa och gäspa och gäspa.

Skola din hand
Oavsett vad tyglarna sitter fast i så behöver du ha en känslig hand och en balanserad sits som möjliggör att du håller handen stilla, följsam och oberoende i olika positioner. Du behöver veta hur olika tygeltag påverkar hela hästens kropp, och hur du får hästen fram till handen – inte handen bak till hästen. Om du har en bra hand som inte inverkar bakåt utan guidar hästen på rätt sätt med rätt timing där det behövs, då spelar det heller inte så stor roll om hästen har bett eller bettlöst, direktverkande eller med skänklar/hävstång.
Om du har en oskolad hand behöver du använda utrustning som ger så lite påverkan på hästen som möjligt under utbildningstiden. Ett felaktigt eller obalanserat tygeltag i en grimma kan aldrig vara lika skarpt som samma tygeltag i ett stångbett, det säger sig självt.

Låt hästen välja
Alla hästar är individer och de trivs med olika saker. En del jobbar fint i repgrimma medan andra får skav eller reagerar överkänsligt. En del hästar trivs inte med tryck över nosen alls utan föredrar bett. En del hästar är extra känsliga runt öronen och kan inte ha träns som inverkar genom tryck över nacken, medan andra kan behöva det för korrekt guidning. Om du alltid har använt bett och är nyfiken på bettlöst, så testa inte bara ett alternativ. Just det tränset kanske inte alls passar din hästs behov. Precis som med bett behöver du prova olika tjocklekar, utformning, material och inverkan för att hitta rätt sort för just er. Tänk på att val av tygel också påverkar. En reptygel kan kännas bekväm för handen men på grund av tyngden ge konstanttryck i vissa tränstyper, medan det på andra träns behövs en tyngre tygel för att inverkan ska bli korrekt. 

Variera
Om du bara rider med bett, så är det viktigt att använda olika mundelar så att bettet inte sliter likadant på tänderna hela tiden. Även om du är tävlingsryttare i en gren där du måste ha bett när du tävlar, så se till att variera med bettlöst hemma. Du skonar hästmunnen från många timmars onödigt slitage genom att välja bettlöst så ofta du kan, förutsatt att din häst trivs på bettlöst förstås. Variera gärna även mellan olika bettlösa alternativ. Förutsatt att hästen trivs med utrustningen, ska inte dess inverkan påverka hur hästen går. Du behöver alltid skola dig själv till att kunna plocka fram det bästa i hästen genom din egen balans, teknik och känsla, och inte vara beroende av en viss utrustning.

Ta hjälp av en tränare
Trots den bettlösa vågen inom alla ridstilar så är inte alla tränare kunniga inom hur olika bettlösa alternativ fungerar. Hör med din tränare hur hans/hennes erfarenhet är, och om du inte kan få hjälp så ta hjälp av någon som själv använder olika former av bettlöst. Den tränaren kan hjälpa dig med att välja en typ som passar din häst, hjälpa dig så att det sitter rätt och att du själv lär känna den nya formen av inverkan.

Jag förespråkar bettlöst, både till mina elever och när jag själv väljer utrustning. Minst 90-95% av träningen med mina hästar sker bettlöst, och jag växlar mellan repgrimma, sidepull, stallgrimma, crossunder, halsring och kapson. Kapsonen är ett exempel på bettlöst träns som om den ska sitta bra över nosryggen ofta innebär att hästen istället får begränsat gäspningsutrymme. Däremot har kapsonen andra positiva egenskaper, så genom att växla mellan olika alternativ kan man få in alla delarna i träningen.
Då och då använder jag bett av olika anledningar, som t.ex. att checka av skillnaden.
I min undervisning och coachning tar jag emot alla ekipage, från alla nivåer och ridstilar, och oavsett val av utrustning. Det är alltid elevens val vad hon/han väljer att använda, och det kan alltid finnas speciella behov för både bett och nosgrimma.
Om du vill ha hjälp med inpassning och inverkan av olika träns så ta med dem till nästa lektion.

Bilden: En elevs häst som oavsett utrustning alltid är fri att kunna gäspa.

Dela gärna det här inlägget:

Kunskap eller visdom?

791c81b0641c11e3bbc612a400ee52df_7”Om mina elever blir bättre än mig, då har jag lyckats med min lärar-roll.”
Så uttrycker sig många, och jag håller med. Men vi behöver prata om det där ”bättre” – vilken måttstock går vi efter?
Då och då ser jag ryttare som har lätt för att lära sig ridning och hästträning rent tekniskt. De tar snabbt in den färdiga kunskapen som tränaren serverar, de har lätt för att omsätta teorin till praktik och det ser bra ut på kort tid. Om de är skickliga kanske de även själva kan spinna vidare på kunskapen, utveckla och förfina tekniken. Den kunskap som tagit deras tränare 30 år att få fram, har de tillskansat sig på 5 år. Men är det bra? De har fått kunskap, men hur är det med visdomen?
En viss form av utveckling behöver såklart se ut på det sättet. Om alla skulle behöva uppfinna hjulet själva skulle vi inte komma längre än vad en människa hinner utvecklas under en livstid. Men i dagens hästkultur saknar jag ändå fler av de som uppfinner hjul. Det är så stor skillnad på att själv gå igenom en omfattande process av idéer, misstag, framgång, väntan och bearbetning, än att få det färdiga konceptet serverat. Kunskap får du på ett kick, visdom tar tid för visdom är en uråldrig energiform. Kunskap är ett färdigförpackat ”såhär är det”. Visdom är helheten, alla de tankar och erfarenheter som behövs för att skapa den där färdiga kunskapen.
Ur ett annat perspektiv är det tvärtom. Där är Kunskap det som tar tid, det du kan lära dig timme för timme som människa i ditt subjektiva lärande. Visdomen är alltid tillgänglig i den autentiska andligheten och inte knutet till en person. Du kan när som helst ta del av den kollektiva uråldriga visdomen, om du är öppen och mottaglig.
Det är aldrig enkelt, eller hur?
Men hur vi än vänder på begreppen, så behöver vi fler processer och färre snabba resultat. Det är skillnad på att själv så frön, vårda och odla i egen jord, skörda något som är ekologiskt, nära och hållbart, än att svänga förbi den billigaste matbutiken med fabriksframställd mat med kemiska tillsatser.
Vi behöver bottna i vår egen utveckling, inte plagiera någon annans. Vi behöver se allt det fina med att inte kunna, att försöka och göra fel, komma fram till egna slutsatser, istället för att stressa fram ett svar som bara ser rätt ut. Ju mer vi fokuserar på de färdiga svaren, desto mer kommer det att fuskas för att nå dit. Det är då vi får alla ryttare som inte känner sin egen kropp eller bryr sig om sin egen sits, med hästar som går med sänkt rygg, taktskillnader mellan bakben och framben och ihopdragna halsar. Du kan kalla det dressyr eller akademiskt eller western eller vad som, grundproblematiken ser likadan ut överallt. Framforcerade resultat utan grund. Plast istället för näring. Kunskap utan visdom. Varför då?

Dela gärna det här inlägget:

Bortom det mänskliga, finner vi hästen

stonDet lilla stoet blickade ut över hagarna i närheten, där hästarna stod i par och solade i vårsolen. Jag stod vid hennes sida, följde hennes sinnesstämning, lät hennes känsla transformeras till ord.
”Stallet”, sa hon, ”är för de flesta av er människor den enda platsen i era liv som inte styrs av den mänskliga energin.”
”Nja”, invände jag, ”vi styr ju tyvärr här också. Vi begränsar vilka ytor ni ska röra er på, när ni ska in i stallet, när ni ska ut ur stallet. Många människor utnyttjar hästen för sina egoistiska intressen, -”
”Det där är ovidkommande. Det jag menade går bortom vardagens rutiner. Bortom allt som är mänskligt påhittat. Det här är Hästarnas Hem. Ingen människa kan gå opåverkad härifrån. Jag vet att du känner det. Förstår du inte? Alla de som söker sig hit, det är just den här energin de vill bli påverkade av. Det spelar ingen roll vad de gör när de är här, de kan använda vilka anledningar de vill. de kan köpa fin utrustning, de kan ha häst för att tävla, de kan bearbeta rädslor, umgås och skratta i solen, stå och borsta hur länge som helst. Det är under ytan vi jobbar med er energi.”
Jag lät känslan hon förmedlade sjunka in. Den enda platsen som inte styrs av människor. Inte styrande i form av bestämmande, utan i form av grundstruktur. Energitonen. Det landade i mig, och i den stunden förstod jag. Allt.

Jag tänker ofta tillbaka på det lilla stoet och den fina vårdagen vi delade i hennes hage. Framförallt tänker jag på det hon förmedlade. Jag tänker på hur människan som art tror att vi är mallen, att vi skulle vara en krona för resten att leva upp till, men att vi när vi hamnar i den strukturen är allt annat än eftersträvansvärda. Det är i det högmodet vi har som mest att lära. När jag tänker på den ödmjukhet hästarna visar mänskligheten varje dag vill jag bara gråta. Av skam för de mänskliga egon som utnyttjar detta maximalt, och av tacksamhet för alla de magiska gåvor hästarna ändå öser över oss. Jag tänker att om gudomligheten skulle bli fysisk skulle det vara i form av en häst. Men jag tänker även att vi alla är gudomligheten i fysisk form. Varje dag väljer vi om vi vill gestalta det, eller om vi vill gestalta det mänskliga påhittet, det där högmodet som utnyttjar och som har en egen världsbild av hur allting är, en världsbild där människan är bäst och hästen bara är ett dumt djur.
Om vi varje dag går bortom det mänskliga, så finner vi hästen. På insidan av hästen, finner vi den sanna människan. 

Dela gärna det här inlägget:

Vad finns bortanför träningen?

bailonsunJag är helt tagen av veckans träningar, och veckan är bara halvvägs.
På en del lektioner fokuserar jag, eleven och hästen på en prestation av något slag. Vi vill lösgöra spända muskler hos ryttare och häst, aktivera bukstöd, jobba med en viss rörelse, övergångar, styrka, olika moment.
Så finns det andra lektioner som är på ett helt annat plan.
Vi tränar… bortom träningen.
Vi gör förvisso något, vi använder oss av övningar. Men vårt fokus ligger inte på övningen och inte på resultatet, inte alls på görandet faktiskt, utan helt och hållet på den emotionella processen. Sådant som legat dolt och förträngt men som behöver få komma upp till ytan. Gamla lager av spänningar, minnen, ett och annat trauma eller sorg, och prestationsångest, vilket gör det hela så enormt viktigt att ta tag i. Så länge vi tänker och agerar i ”tränings-bubblan” så ligger allt sånt där kvar nere i skuggan och kurar. Men det sover inte där nere, det ligger och gnager. Som termiter äter det sig igenom reglarna och den träning vi så fint byggt upp kommer en dag att krackelera och falla i tusen bitar om vi inte engagerar oss i saneringen.
Människor tänker gärna likadant i sitt eget liv. Man jobbar, man tränar sin idrott, man umgås på ytan. Allt är jättefint på ytan. Men hur mår du egentligen? Väldigt många vaknar en dag upp och inser att det bara inte går längre. Marken rämnar under fötterna. Termiterna har gnagt igenom stommen och hela den prydliga fasaden rasar. Den känslan, är tuffare än något annat, för det är så mycket som då ska tas tag i, bearbetas, sorteras, rensas, smältas, accepteras.
Om man istället letar upp sina egna skuggor, innan allt rasar, så känns det oftast övermäktigt i början. Det kan kännas som ett oövervinnerligt monster där inne. Men så lyser du på monstret med en ficklampa och ser plötsligt, att det bara var en liten mus. Ganska söt mus till och med. Många gånger är musmonstret en känsla från ett barn som inte förstått vad som händer, så vi håller den i handen en stund, släpper på känsloventilen så det får pysa ut och sen känns det bra. Alla behöver någon som lyssnar. Någon som tar sig tid att bara vara nära, som tillåter oss att känna utan att någonsin värdera eller döma, och som inte själv blir rädd när våra känslor väller ut. Du behöver det, och din vän hästen behöver det.

Ofta delar människa och häst som lever tillsammans liknande emotionella utvecklingsresor, liknande utmaningar och processer. Det kan vara själva anledningen till att du köpte just den hästen. Ni behöver inte ha gått igenom samma sak eller upplevt det tillsammans, men känslan kan vara lika. Detta gör att det är ypperligt att jobba med båda två samtidigt. Men även om vi bara fokuserar på hästen, så bearbetas du också. Och jobbar vi bara med dig, genom att prata och/eller lossa på fysiska spänningar, så påverkas hästen av det också.

Jag är så tacksam över att få vara en tränare som inte tänker träning. Istället får jag vara med i allt det magiska, när individen växer, finner sin självkänsla, slutar stressa runt med ytliga ting och distraktioner och istället landar i närvaron, landar i kroppen, landar i själen, omfamnar sig själv. När hästen gäspar och gäspar och gäspar, och människan blir tårögd, då är jag så tacksam över att ha fått vara med och bevittna denna storhet.

Dela gärna det här inlägget:

Samhället där ingen mår bra

stonJag har upptäckte ett intressant fenomen, som alltid har funnits men som blivit synligt på ett annat sätt i och med sociala medier: Den hårda attityden i ett samhälle där så många mår dåligt.
Det yttrar sig i olika former av näthat, radikalism, intolerans, brist på empati och acceptans. Överlag är det en hård attityd på nätet idag. Det är så lätt att dela vidare uthängningar av alla de slag och ännu lättare att lägga in negativa kommentarer på sådant man själv inte gillar. Lever vi verkligen i ett samhälle där människor börjat må så dåligt att de hellre ondgör sig över vad andra gör och inte gör, än att själva skapa ett lyckligt liv?

För om du själv är glad, nöjd och tillfreds med din tillvaro så finns det ingen anledning, inget behov, hos dig att skriva negativa saker. Om du däremot mår dåligt själv, känner en hopplöshet, ett utanförskap eller oro inför förändringar, så väcks lätt ett kontrollbehov och viljan att hela världen ska rätta in sig i ett system där du känner igen dig. Trygghet och kontroll, ”hängslen och livrem”. Du vill ha garderingar, enkla ritningar att följa, inga konstiga nya saker du inte hört om förut och du kan inte ens bre en macka om det inte finns vetenskaplig forskning på hur du ska göra och varför.

Jag tänker alltid i ett större perspektiv. Det handlar inte om trollen, om negativa kommentarer, om uthängningar av enskilda personer. Det är symptom vi ser, på ett samhälle som ligger så långt utanför sin balans att det börjat synas i varenda liten spricka. Det är rädda människor det handlar om, som inte vet hur de ska hantera sin frustration eller oro på annat sätt än att sprida det vidare. Jag tror inte ens att de känner en tillfällig tillfredsställelse i att försöka trycka till andra, jag tror att de flesta är omedvetna om sitt sätt att kommunicera. What goes around, comes around. Om jag själv mår dåligt, kommunicerar jag dåligt mående till andra. Om jag själva mår bra, kommunicerar jag välmående till andra. 

Det finns också ett grupptryck i det hela. Det är så lätt att falla in i den klagande mobben, få lätta på trycket genom att vara en bland flera röster. Det blir ju också en form av bekräftad tillhörighet, när fler tycker som en själv.
Men vet du, du behöver inte. Du kan ta ett andetag, vända ansiktet bort från skärmen upp mot solen. Reflektera över, att det där inlägget eller personen inte bär ansvar för din känsla. Din känsla är din. Vad som helst hade kunnat provocera den att poppa upp, men vad handlar den om egentligen?

Jag tänker ibland när jag ser saker jag inte gillar på fb, t.ex. den där händelsen som dykt upp i alla hästmänniskors flöden senaste veckan, att jag skulle kunna skriva några ord om den där nyheten, visa min ståndpunkt mot det där vi så gärna vill förkasta. Men varför då? Det finns absolut ingen mening med det vad jag kan se. Varför ska jag hjälpa till att bedriva häxjakt på en enskild människa, en folkgrupp, ett yrke, en metod, ett koncept?
Om jag nu har behov av att jaga andra bör jag rimligen tillämpa det genom att jaga grizzlybjörn med slangbella: jakt utan maktmissbruk.
Det enda vettiga du kan använda dina sociala medier till, är att sprida det du själv tror på, sprida det positiva, engagera dig För istället för Mot.

Angående trygghet och att finna karta och kompass i livet: glöm det.
Det finns inget ”såhär Är det”. Inte inom vetenskapen. Inte i någon religion. Inte i någon alternativ behandlingsform. Inte i någon utbildning.

Det finns upplevelser och teorier. Allting utvecklas. Det vetenskapen kunnat bevisa idag har inte kunnat bevisas tidigare århundraden, så på 1900-talet var det ingen vetenskaplig sanning. Det som bevisades under 1900-talet, var inte en vetenskaplig sanning under 1800-talet, osv. Så vad kommer att vara vetenskapliga sanningar om 100 år som inte är det idag? Vi utvecklas, hela tiden!
Därtill har vi samma sak åt andra hållet; ny forskning kan omkullkasta tidigare bevisning och framförallt tidigare teorier. Stor del av det vi kallar vetenskap är teorier. Vetenskapen skapar inte världen, den undersöker den! Tyvärr enligt en del begränsningar. Vi har inte instrument att kunna mäta precis allting, än mindre på sådant vis att det fungerar till vetenskaplig bevisning. Forskning kräver dessutom kapital, så om det forskas eller inte är en ekonomisk fråga. Det gör också att forskning kan köpas av t.ex. företag och genast har vi en snedfördelning som inte känns vidare opartisk och objektiv.
Det vetenskapen nu har funnit är en bit av kakan, men det finns så mycket kvar. (kvantfysik, någon?) Därför tycker jag synd om de som inte vågar känna efter själva. Det är lika sorgligt att inte våga ta några egna beslut, tro på individens upplevelse, som att naivt köpa allt med hull och hår. Är det sannolikt att en värktablett producerad av ett kapitalstarkt företag fungerar för mig utan biverkningar? Är det sannolikt att jag blir frisk om någon som aldrig träffat mig skickar healing på distans? Är det sannolikt att ett landlevande djur som hästen behöver alger från havet? Är det sannolikt att miljarder människor inbillar sig att det finns andlighet?
Ja inte vet jag. Är det ens viktigt om något är sannolikt? Hur bedömer jag över huvud taget om något är sannolikt eller inte? Det finns trots allt mycket som inte är sannolikt men som ändå finns. Som att något kan finnas på två ställen samtidigt om ingen ser på (kvantfysik).
Om det är sannolikt, eller vetenskapligt bevisat, eller allmän norm, eller för att en guru lär ut det, eller för att ett spöke kom och sa det; att hästen lyder om jag slår honom, är det skäl nog att slå honom?

Vad hände med det personliga ansvaret? Vad hände med tolerans och acceptans för andras erfarenheter? Vad hände med välmåendet, färgerna, att inte se allt i svart-vitt, givna kategorier och räta rader? Prova allt du är nyfiken på, som inte kan skada dig. Eller prova för all del det som kan skada dig, om du tycker att det tillför något i din upplevelse.

Hela livet är en upplevelse. Din upplevelse. Vad vill du uppleva? Vad vill du sprida? Vilken förändring kan du göra i dig själv idag, som kommer att spridas till andra imorgon?
Hjälp till att skapa ett samhälle i balans – sprid välmående och kärlek!

Dela gärna det här inlägget:

”Men dom är pleggade va?”

alvdansenÄlvdansen, folkfest i Järvsö
foto: Tobbe Molin

Stadsmiljö, scener med liveband, marknadsstånd, flaggor, megafoner, banderoller, barnvagnar, hundar, tält, karuseller, hoppborgar och folkträngsel. Slaka tyglar och lugna hästar utan bomull i öronen. Våra hästar klarade allt.

marknadPingsttävlingarna, Strömsholm

För 10-15 år sedan levde jag ett helt annat liv än vad jag gör idag. Jag red western, tävlade i flera grenar och låg i topp nationellt. En tillvaro jag inte ens är intresserad av längre. Jag har aldrig varit en tävlingsmänniska, har aldrig uppskattat tänket, ideologin runt det, att hävda sig, jämföras med andra som bättre eller sämre. Men jag halkade in där på ett bananskal och det råkade gå väldigt bra. Förmodligen för att jag hemmavid utöver mjukgörande dressyr mest red ut i skogen och gjorde en massa galna saker som jag och hästarna tyckte var kul.
Jag och min familj drev kursgården Tricorn Ranch och vi blev ofta bokade som happening och/eller uppvisningsnummer på olika evenemang. Det började med större hästtävlingar på te.x Strömsholm och travbanor, och spred sig sedan till musikfestivalerna. Bollnäsfestivalen, Storsjöyran… På Yran red jag och min far med i deras allra första Pridetåg.
Jag saknar inte tävlandet, jag saknar inte westernridningen. Men jag kan sakna den här formen av jippon. Att under ett par timmar utsätta sig själv och hästen för triljoner intryck som du aldrig kan möta annars.

Men hur får man egentligen en häst så pass säker att han klarar av sådana miljöer? På Strömsholm förutsatte de andra hästmänniskorna att våra hästar var pleggade, dvs fått kraftigt lugnande preparat. Så var det förstås inte, det var träning och relation som låg bakom. Faktiskt inte ens kopiösa mängder träning. Bara rätt träning.

yran15

dd7sonny
Vi har träffat. Så. Mycket. Folk.
Som har älskat hästarna, och som förstås fått oförglömlig kärlek tillbaka.


alvdansen6
foto: Tobbe Molin

När det kommer till miljöträning tränar många på ett sätt som, egentligen inte är fel, men som gör att du inte kommer vidare och faktiskt kan använda miljöträningen i praktiken. Man använder rekvisitan på ett sätt som vänjer hästen vid rekvisitan, så att hästen lär känna en presenning, en pilatesboll, ett paraply osv.
Men, du kan aldrig träna på alla scenarier du nånsin skulle kunna stöta på. Istället behöver du och hästen träna efter ett system, där du inte i första hand lär hästen att inte vara rädd för en presenning, en pilatesboll och ett paraply, utan där du istället använder sådan rekvisita för att träna er båda på hur ni ska agera i oförutsägbara miljöer och situationer.
När det systemet är lagt, och det blir mer och mer befäst genom att möta flera olika typer av rekvisita likadant, då kan hästen få börja bli astrygg med att bli inlindad i presenning. Inte innan, för då har du tagit bort ett verktyg och måste leta fram en ny provokation att träna med.

Utöver den träningen – och den måste absolut sitta innan du ens tänker tanken att ta med hästen till en musikfestival! – så innebär såna här specialmiljöer så många intryck från så många olika håll, att hästarna slutar bry sig. Som du kan se på hästarnas ansiktsuttryck på de här bilderna så kan de inte ta in allt som händer omkring dem. De går in i sig själva men är samtidigt fullt uppkopplade på ryttaren. Det är en tillitshöjande situation som inte går att få till på annat sätt, det går inte att kopiera den här miljön och iscensätta den hemma för att ”miljöträna lite”. Jag tänker att det måste ha varit ungefär såhär när hästar användes i krig. Det går att träna krigstekniker med hästen, men det går inte att träna krig. Du tränar krig, i kriget. Och genom rätt träning innan, och upplevelserna ni tillsammans får i en så speciell situation, knyter ni an till varandra i full tillit. Ni har bara varandra i kaoset.

alvdansen8Vad passar väl bättre som uppvisningstema mitt på den avstängda gatan än just
”Hur tränar vi hästarna till att bli så lugna?”
foto: Tobbe Molin

skastra11Karuseller är en sån där grej som liksom inte går att träna hemma.
Då måste systemet för hur hästarna hanterar nya saker
tillsammans med oss vara väl förankrat.

bollnas8

dd9En trappa som håller för häst utan att vara hal?
Bäst att passa på att träna, chanserna kommer inte särskilt ofta!

Relationen är, som alltid, A och O. Även hur hästen lever påverkar. Låt hästarna gå i flock, så mycket hagtid som möjligt. Aktivera hästen både fysiskt och psykiskt. En häst som ibland får bli trött i kroppen, ibland i huvudet, ibland bägge, är en nöjd häst. Det räcker inte med att alltid bara tänka fysisk träning, eller att bara träna mentala saker.
Hitta på en massa ”knas och klurigheter” tillsammans i träningen. Utmana er istället för att krympa möjligheterna till en skyddad verkstad.
En äldre trygg häst som redan har en god säkerhetsgrund är alltid guld värd när det kommer till att skola in de unga hästarna. Två nervösa hästar är inte kul att rida ut tillsammans på, men har du en cool och en grön är den gröna snart lika cool, förutsatt att träningen är upplagd för detta.

alvdansen3Skimmeln på bilden är bara 4 år! Han går numera som handikapphäst på Åland.
foto: Tobbe Molin

yran4Mitt i centrala Östersund har jag ridit. I regn.
yran5

Att åka med hästarna på så här stora evenemang kräver förstås en hel del. Du måste tänka på så oändligt mycket mer än dig själv och din häst. Bara en sån sak som att alla icke hästmänniskor är potentiella idioter. Inte att de är dumma mot hästarna, det hände aldrig (men det kan!) men det gällde att tänka åt dem i precis alla sammanhang. De gick fram till hästens bakdel och klappade där. De gick mitt framför hovarna. Nästan att de körde barnvagnen under magen på hästen också. Vi hade alltid med oss ”fotfolk”, människor som kände hästarna som stöd från marken och som kunde vara extra ögon för just allt oförutsett.
För att kunna tänka säkerhet på ett optimalt sätt, måste du känna din häst väl och kunna läsa av minsta antydan till oro. Det är också en del av miljöträningen, att veta vad just din häst faktiskt kan reagera på, för alla hästar har någon sådan akilleshäl.
Vi var extremt noga med att lokalisera ”flyktvägar”, dvs hur vi snabbt och smidigt skulle kunna förflytta en häst som började bli orolig, bort från folkmassorna och det som störde honom. Utifall att det skulle hända, vilket det inte gjorde. För det får bara inte hända att en hästs oro eskalerar, det blir extremt farligt i miljöer med så mycket människor.

Numera använder jag alltid hjälm. Då, från en tränings- och tävlingskultur där sgs alla hade hatt, så använde man hatt. Använd hjälm. Bara gör det. Alltid.

bollnasTidiga besökare i festivalens öltält, innan artistprogrammet drog igång,
undrade nog vad det var i ölen…

bollnas2

bollnas3Vem orkar bry sig om en hoppborg som står och gungar bara ett stenkast bort?
Vi har varit här länge nu. Kör hem oss så vi får sova!

Dela gärna det här inlägget:

Måste allting användas?

stamJag vaknade tidigt i morse. Ljuset var mjukt och disigt, nattfrosten dröjde sig kvar. Fåglarna kvittrade och det var en sån där urmysig vårstämning. Inga mänskliga ljud förutom mina fotsteg, där jag och hunden gick och njöt av den skövlade skogen. Ja, precis, vad hände där?
Mitt i idyllen möttes vi av all denna förödelse. Stora skogsmaskiner har under lång tid nu kört fram och tillbaka genom vår närmsta promenadskog, gjort kalhyggen för att det ska säljas tomter med ”fin utsikt” över Vänern. En nydragen väg tvärs igenom det lilla skogsområdet, kantat med stora högar sprängsten. Den skog som är kvar gallras kraftigt för att den i slutänden ska bli mer människovänlig, en park. Det är ett jättemisstag, för vid varje storm som varit ligger den yttersta raden träd fällda av blåsten. De har nämligen vuxit upp under förutsättningar där de varit skyddade av andra träd. Träd som förr stod mitt inne i skogen i hundra år står nu ytterst. De håller inte. Och när de faller, står nästa rad av träd lika plötsligt oskyddade. Människans okunskap håller inte.

Vad händer när rad efter rad med flera hundraårig kunskap och visdom försvinner? Hur återskapar vi det som redan förstörts?
Hela grejen med att göra naturen människovänlig äcklar mig. Det är en sak att hugga ner några träd för att ha ved. Det klarar alla skogar. Men denna massdöd, totalt i avsaknad av respekt eller kunskap för hur man påverkar miljön och alla organismer. Den här stadens skogshantering är inte unik på något sätt, och skogar är inte det enda som skövlas, även djur, människor, växter, hav, berg. Allt som går att skövla, förbruka, använda.
Hela samhället bygger på funktion och användning, men med en helt annan infallsvinkel än den naturliga. Alla som lever här fyller redan en funktion, för sin egen skull och kollektivt. Varför kan vi inte dämpa oss, sluta med allt respektlöst och ingå i den naturliga balansen? Vi har skapat ett system där allting ska användas för människans ego, och allt ska maxas. Vi kan äga, köpa, sälja, och tror att det innebär rätt att förgöra. Vad är väl några tusen liv värt i jämförelse med pengar? Vad är en planet värd, kommer det sluta med att någon kan köpa allt?
En häst som inte kan användas avlivas. Varför kan de inte få äga rätten till sin egen existens?
Jag använder inte mina hästar till någonting alls, vi skapar rörelse tillsammans. Jag vill inte heller bli använd, utnyttjad och utbränd i ett egosystem, ett ekorrhjul utan slut. Jag vill ingå i en ny samhällsform, som inte är så här kall, vinstdrivande och skövlande. Jag vet att vi är många som vill det. Ändå fogar vi oss i leden. Låter stormen ta de som står ytterst.

Dela gärna det här inlägget:

Hej och välkommen!

linazacha.com är bloggen för dig som vill in under ytan, du som söker mer medvetenhet och kärlek i världen.
Jag skriver om hästar, livsfilosofiska ämnen och vidden av att kommunicera autentiskt.

Följ bloggen

Follow

Följ mig på Facebook

WordPress Facebook Likebox Plugin Develop & Designed by A WP Life Team

Följ mig på Instagram